Kjolle

Kamp

2011-09-28T14:06:00.000-07:00

Varför väljer jag att leva i en tillvaro med måsten utan viljor? Måste jag följa den här objektiva föreställningen att jag måste leva, istället för att vilja leva? Nu säger jag inte att min livslust är borta, för den är där, den har alltid funnits där. Nej, jag talare snarare om en värld där man kan leva i harmoni med de beslut man tar, de människor man väljer att omfamna, de motorvägar med omvägar som man leder sig själv in på. De andetag man väljer att fullfölja.

Jag talar om en värld som inte är en ständig kamp.

Ingen titel.

2011-09-03T09:33:00.000-07:00

Sedan får man tänka på att jag är naturligt lite mer asocial än genomsnittet.
Så målet är att hitta sinnesro i en sådan tillvaro, inte låta kraven att man måste efterlikna andra ta över.

Hårt mot hårt. Mot ensamheten.

2011-08-31T10:58:00.000-07:00

Det är inte konstigt att jag allt som oftast slutar som ensam.
Med alla sociala svårigheter som jag har är det bara naturligt om man glöms bort av omgivningen tillslut. Man måste alltid synas..

Ensamt, inte så ångerfullt nu, men äckligt ensamt och ett tynande hopp om att jag någonsin ska hitta ut i världen på riktigt.

Nya tag i askan av misären.

2011-08-22T03:22:00.000-07:00

Det är otäckt att läsa gamla blogginlägg. Insikten man har nu sätter verkligen kontrast till mina inskränkta dagar. Jag ser hur igensnöad jag var av mina tankar, känslor, att jag tillslut tappade kontakten med verkligheten och alla fina människor som finns i den. Tur att saker och ting förbättrats till idag.

Oturligt att mina dagar av ständiga hypokondri tankar har satt sina ångestfyllda spår. Aldrig någonsin har jag varit så här känslomässigt instabil. Men man lär sig att hantera det. Jag förmodar att jag tagit mig ur en riktigt jobbig depression i alla fall, rester i form av smulor är ett faktum. Ett steg i sänder, hantera tankarna, så hanterar du känslorna. Jag bryter den onda cirkeln ifrån dag till dag, men en dag av tvångsbeteende (där jag klämmer på mina "sjukdoms-delar") kan få mig tillbaks på ruta ett igen. Men man lär sig hantera det.

Situationen är inte bra, men den är helt klart hanterbar.

Förövrigt har jag bekämpat passiviteten som uppstått genom att prova på lite arbete inom Äldrevården som timanställd. Det har varit en utmaning, så frustrerande att se de gamla kämpa med sin demens och sina fysiska handikapp. Vissa av dem har hängt på sista linan. Kan säga att det här inte var rätt arbete för mig, åtminstone inte i den livssituation jag befinner mig i. Men växt något enormt har jag gjort! När jag och far besökte farfar (på ett boende) för ett par dagar sedan kunde jag hantera situationen mycket bättre. Höll farfar i handen, pratade om allt möjligt, kunde fördriva hans negativa tankemönster ("Jag vet inte!" som han brukar säga) för att leda in han på lite mer lättsinniga spår. Som att jag skaffat mustasch och en gubb-mössa! Han blev helt förtjust!

Förövrigt har det varit en del nöjen under Sommarlovet. Emmabodafestivalen, det var dock allt ifrån ett nöje, så jag stack hem ett par dagar tidigare. En resa till Sthlm med familjen, det var en härlig tid att återställa sina krafter på. Way out West var avslutet, riktigt underbar stämning med riktigt underbar musik, kommer helt klart bli en tradition för kommande somrar!

Det var nog allt. Låt oss gå full cirkel, se oss omkring, ta in omgivningen, känna den svala vinden i början av en ny höst. Årstiderna är i ständig förändring, precis som våra känslor. Låt oss ta nya tag i askan av misären.

Tufftufftuff

2011-05-18T11:35:00.001-07:00

Tuff tuff tuff, tänk inte mer på det!

Genom förnuftiga ögon. För ett ögonblick.

2011-04-08T15:08:00.000-07:00

Nu ska jag se allt genom förnuftiga ögon. I alla fall för ett ögon-blick.
Tiderna har förändrats. Det som krupit i mig sedan ett par år tillbaks har äntligen vecklats ut och blivit på fullaste allvar.

Jag tänker diagnosera mig själv, jag är en grov hypokondriker.
Inte dödssjuk, men psykiskt instabil.

Andningssvårigheterna beror inte på en dödlig sjukdom, lungcancern är redan motbevisad och efter en liten övning med far min påvisade jag normal lungkapacitet. Vi fyllde båda lungorna ungefär lika snabbt.

Något är fel på mig. Fysiskt alltså. Det har jag fått klargjort för mig på vårdcentralen. Det gör att träningen bli försvårad. MEN. Det innebär inte att jag är döende. Skulle snarare vilja påstå att ångesten är det verkliga hotet i bilden, utan den hade symtomen varit mycket mindre.

Så. Alla mina vänner. Vita som svarta, gula som blåa.
Det här har ni hört flera gånger, kanske kan det inte tas på fullaste allvar längre;
Jag mår inte bra. Sämre än någonsin. Det har gått ifrån krypande ångest, till mild karate ångest, om man kan säga så. Har gråtit som en tok den här veckan, tre av gångerna vid matbordet inför föräldrarna som försökt tala mig till förnuft.

Precis som förnuftet inledde det här inlägget, ska jag avsluta i samma veva.
Förnuft. Kan säkert ha halkat i en depression, med inslag av kraftig ångest. Helt naturligt med tanke på vilka intensiva tankar jag dragits med sedan Oktober månad. Ungefär.

Är så utmattad. Så trött. Så sorgsen. Så orolig, ångestfull, helt jävla psykiskt instabil för att uttrycka det i grova drag. Tankarna om fridhems får nog vänta ett tag till, jag behöver söka till vuxenpsykiatrin för andra gången, tredje gången ren allmänt om man räknar med BUP. För jag kan inte ha det så här längre, måste lära mig att tygla mina tankar om dödliga sjukdomar, innan det förtär mig. Jag mår redan sämre än någonsin, knappt så att jag orkar träffa mina vänner, studier har blivit en omöjlighet och nu måste allt fokus läggas på att ta det lugnt, träna måttligt och träffa kompisar under lugna omständigheter.

Måste säga som så att jag sett min egen begravning ett tiotal gånger denna vecka. Har även haft starka, dock inte riktigt lika starka, men starka tankar om att avsluta mitt liv innan "sjukdomen" tar mig. Men nu var det förnuftet som sagt. Förnuftet att välja förnuftet över livet.

Förnuftet ligger nämligen någonstans i min hjärna. Det gror inte. Det gör mitt ältande. Så låt oss vattna förnuftet så att även det kan sprida sina löv, eller varför inte rent av låta det blomma ut? Våren är ju här, så det vore otroligt passande.

Det kom över mig

2011-03-27T03:45:00.000-07:00

Vilka hemska tider det är. Känner knappt igen mig sj längre.
Hur ska jag bryta cirkeln?
Hur ska lyckas övertyga mitt förnuft att jag inte är döende?

Hur, hur, hur ska jag kunna vara en bra vän när jag har så mkt med mig själv?
Bra frågor allesammans. Känns som jag kommer att förlora alla som någonsin har betytt något.. Ja, det känns helt enkelt för mycket nuförtiden.

Igår fikade jag med Vio och hennes vän datte. Det var jättetrevligt till en början, sedan kom frånvaron över mig igen. I slutet var det svårt att höra vad som sas, hamnade i en slags bubbla som gör att allt runtomkring blir svårt att känna för.

Önskar jag kunde få reda på vad som var fel på mig nu. Det här med min lungkapacitet som fallit till 75 % av förväntade menar jag då förstås (inte någon undersökning jag gjort själv, utan ett provresultat på vårdcentralen. Det var "icke godkänt" med tanke på att mina lungor skulle rymma 6 liter). Att jag blivit så otroligt slemmig, att det sticker och svider i halsen, värker i bröstkorgen nästan. Att jag inte alls kan springa som jag gjorde förr. Vad? Det misstänks astma och jag går på behandling för det nu, ett par inhalatorer för att lösa det. Men tänk om det inte hjälper? Då får jag tvinga mig igenom ytterligare veckor av ångest i ovetskap.

Allt kommer över mig. Och jag orkar inte längre.

Oh My God, such a wonderful surprise?

2011-03-26T12:45:00.000-07:00

Efter ett mega instabil humör of epicness + 10 så försöker jag peppa inför... partaj. Det var längesedan, helt otroligt längesedan. Men snart kommer det inte vara särskilt längesedan alls. Snart kommer jag... att partaja. Ja, jag ska bara vara en människa som lever i nuet och gör det bästa av det möjliga, och det möjliga är en jävligt kul kväll som kommer att vara för stunden, inte i dåtiden eller framtiden. Ja. Ungefär så. Oh my god oh my god, the moniker driver min kväll! Me and my drum också såklart. Glad att melodifestivalen bidrog till något fint.

Nördvaka

2011-03-10T11:25:00.000-08:00

Om jag försvinner en period, så är detta orsaken. Dragon Age 2 föll i brevlådan idag och jag ser fram emot att leva mig in i denna fascinerande fantasy-värld igen!

Förövrigt har jag tagit en fika med Elin på Waynes idag. Hur trevligt som helst, låt oss göra detta till en vana nu. Ett halvår emellan är inte acceptabelt. Sådeså.

--

Hypokondri-tjoffset har varit i mig idag. Såklart. Blivit lite lugnare, även om tankarna gnager nästan konstant, men visst har jag haft några minuter av underbar omedvetenhet. Ett steg i sänder, så får vi hoppas att mina symptom blir bättre. Nervryckningarna har inte varit så överdrivna idag, faktiskt mycket bättre, bortsett ifrån en olidlig spasm i vänstra övre rygghalvan som varade hela morgonen och eftermiddagen. Ryggen och armarna känns stela också, men jag förebygger detta genom att sluta spänna mig. Det ska gå.. Jag vägrar hamna i ett tillstånd som panikångest igen vilken nästan svalde mig hel igår. Jag vägrar åtminstone att hamna där utan att kämpa. Om jag ska gå ned i diket igen så ska det vara med en kamp.

Nu känner jag dock att ältande över symptom återvänder, så jag tar mig i kragen och glömmer bort mig en stund i drakåldern. Ems ska titta på! Wihouu!

Fetisdagen igår, Ronneby idag

2011-03-09T04:02:00.000-08:00

Igår tog jag en kaffe och Semla med Johan. Trevligt, var alldeles för längesedan! På något sätt gillar jag när konversationerna spårar ut i allt förutom hur vi själva mål/gjort på senaste, men lyckligtvis lyckades jag ta oss tillbaks på det spåret igen. :) Jag ska hursomhelst bli bättre på att hålla kontakten!

Idag gick jag till vårdcentralen för att göra ett astma/KOL-test med tanke på min försämrade andningsförmåga (särskilt vid träning) och det visade på 75 % av det förväntade. Inte okej, enligt testet. Så sjuksköterskan och jag diskuterade lite kring ansträngningsastma. Jag är sjukt orolig i vanlig anda såklart och har kommit på minst 10 dödliga åkommor redan, men förhoppningsvis är det inget att oroa sig för. Om ett par veckor ska jag träffa en distriktsläkare och få en inhalator utskriven, som utvidgar luftrören. Sedan någon medicin för inflammation i luftrören också. Läst en del om ansträngningsastma och det är en förvånansvärt vanlig åkomma. Många löpare som blivit drabbade, utan medicinen klarar många inte ens hälften av ursprunglig längd. Kronisk inflammation i luftrören.. Låter jobbigt :( Men det går att förebygga! Så länge jag slipper diverse onådiga tumörer så är det okej. Strupcancer var ju den senaste tanken (eller så är min tumör i lungan tillräckligt liten för att inte synas på röntgen som jag gjorde innan? *gasp*), men jag arbetar på att paketera, kedja samman och kasta tanken i sjön för fiskarna att förtära! Lev i nuet, lev inte i frågorna!

Idag ska jag även till Ronneby och träffa Veronica för första gången. Ska bli spännande. Hon verkar riktigt trevligt, och med hennes stora förråd av diverse te-sorter så tror jag även att det blir trevligt på riktigt! Filosofera över en kopp te. Låter inte annat än bra.

Helt normal

2011-03-01T02:44:00.000-08:00

Meddelande om provsvar.
Röntgen: Lungor

Visade: Lungröntgen var helt normal.

När jag såg brevet ifrån landstinget vårdcentralen började mitt hjärta slå volter av oro. När jag sedan såg annat i pappret såsom "Odling, mikroskopisk undersökning, blodprov, annat" trodde jag att de hittat något fruktansvärt och behövde göra fler undersökningar för att stödja misstankarna. Men nej, det stod bara där utan innebörd, det är ju mina farhågor som fått dem att kolla upp, inte för att de hittat något...

Ansiktet exploderade i värme. Om jag inte hade öppnat brevet hade jag förmodligen fått en panikattack, men jag var smidig och slet upp pappret och stirrade mig blint på det sista. VISADE: Lungröntgen var helt normal.

Skönt. Hoppas det håller i sig. Dock ska jag fortsätta med andra undersökningar med tanke på att jag är konstant slemmig, både i hals som i näsans luftvägar. Men när jag var liten, eller mer exakt, mellan 10- och 17 års åldern ungefär hade jag en konstant snorighet med bakterier (med lätt slemmighet) i halsen som läkarna aldrig hittade någon orsak till. Kanske har detta återvänt igen?

Bleh. Hursomhelst! Jag tänker ta min första springrunda på länge om två timmar, nu när jag hoppas och tror att jag inte är dödssjuk, så ska det inte längre vara några problem att anstränga de gamla lungorna. Sedan bär det av till biblioteket för att arbeta på mina diverse skrivprojekt, äntligen! Kanske bör jag skicka in personligt brev till fridhems folkhögskola också? Vill få saker gjort, ältandet har tagit upp för mycket av min dyrbara fritid på senaste.

Let the right one in, let the old dreams die.

2011-02-27T13:29:00.000-08:00

The Smith och Morrissey är det som gäller i detta nu. Vacker musik.
Känns vemodigt svenskt av någon anledning, trots att det är brittiskt.
Lyssna!

Förövrigt mår jag bättre nu. Det är fint, jag släpper in de rätta drömmarna och låter de gamla dö. Sitter och funderar på att tillbringa en vecka på biblioteket med diverse böcker och skrivprojekt, har tyvärr blivit skrivtorka i samband med mitt mående, som att man skriver i sand en blåsig dag, inget fäster på pappret då kornen yr och konturerna försvinner. Antingen inspirationslöst eller för fokuserat på vad jag känner just nu. Men idag vill jag fortsätta skapa nya världar med några snitsiga drag med min penna!

Lyckeby-häng

2011-02-26T02:59:00.000-08:00

Igår var jag på en häftig runda med Linnis genom Lyckeby, där vi tittade på leksaker på Rusta, surfade, spelade och fick stol-massage på elgiganten. Sedan en fikis med semla och kaffe! :D Fint att se dig igen.

Förövrigt har jag studerat lite, igår skickade jag in min uppsats i Miljökunskap och idag skall jag skriva teoretiskt prov. Sedan vara det bara två ämnen kvar innan jag får mitt slutliga gymnasiala slutbetyg!

Ältandet får inte ta så stor plats. Men det är sjukt jobbigt. De ringde aldrig upp mig ifrån sjukhuset, så jag ska göra just det på måndag och se om de fann något som var värt att kolla upp. Annars får jag nog lov att äntligen pusta ut?

I väntan på...

2011-02-24T06:55:00.000-08:00

Nu har jag varit på lungröntgen, även fått en tid hos distriktsläkare angående Astma/KOL. Om de hittar några defekter, eller förändringar i lungorna så ska de ringa upp mig för att beställa ny tid för lungröntgen, annars hör de inte av sig överhuvudtaget, eller så får jag ett telefonsamtal ifrån läkaren jag talade med på vårdcentralen.

Vet inte vad jag ska tro, är rädd att det värsta beskedet ska antingen hamna i brevlådan som brev, eller få det talat i örat över telefon. Men värst av allt vore om de inte berättade något alls, men bad mig komma tillbaka så fort som möjligt. Det hade krossat mig. Men ja... Om det är min oerhörda nojja över sjukdomar som spökar kanske det här är enda chansen att övervinna det? Om de inte finner något med lungorna kan jag ju inte annat än fortsätta, lära mig att motbevisa mina tankar istället för att konstant väga för- och emot.

Just i detta nu önskar jag att jag hade en vän med hypokondri, eller liknande, för jag kan förstå om folk blir utmärglade eller helt enkelt tröttnar på mitt tjat om cancer. Lätt att dra sig undan då i rädsla av att folk ska avfärda det allt mer.

Har hursomhelst studerat lite, det kan vara besvärligt i samband med mina tankar, men dessutom ett bra sätt att få mig att fokusera på annat. Snart är Miljökunskapen avklarad, Historia C går framåt och nästnästa vecka är det dags för det slutliga distansämnet Franska - Steg 1. Det här orkar jag åtminstone med, övriga aktiviteter är besvärliga. Ska försöka springa imorgon, men är rädd att det blir som sist, att jag knappt klarar hälften av vad min kapacitet annars tillåter. Sämre lungkapacitet pga sjukdom?! Eller en sådan sjukt överdriven inbillning att min kropp ställer in sig på att den är sjuk. Men ska börja lätt, kanske har utmanat mig mer än vanligt för att se vart min yttersta gräns går (Nu väger jag för och emot igen).

Hursomhelst. Idag har jag studerat lite, umgåtts hemma och även... rakat av allt hår! Helt jävla otroligt! Passar dessutom i det (Bra skallform) och nu slipper jag tänka på att göra i ordning mitt hår om morgnarna, då sparar man mycket tid och tankar.

Och. Det var allt. Förutom denna härliga bild.

The King of Limbs; ett album och mina tankar.

2011-02-22T12:42:00.000-08:00

Ett nytt album av Radiohead släpptes den 18.e Februari som nedladdningsbar mp3- eller wav-format och jag måste medge att jag gillar det jag hör! Övriga Radiohead armadan verkar dock inte lika positiva, kallar det antingen inspirationslöst, tråkigt eller alldeles för kort. Jag säger härligt opretentiöst med detaljerade texturer av elektronik, men även gitarr och pianoplinkande som oftast är lite längre bak i mixen. Det är fint och är den mest hälsosamma musik jag kan lyssna på nu, neutralt och härligt. En emotionell ton och jag går igång med mitt ältande, så neutralt, inte alldeles för positivt, men neutralt.

Imorgon ska jag till sjukhus för röntgen, jag hoppas antingen att de hittar något (gissa vad?), men hoppas även att de inte hittar något och att jag kan sluta oroa mig efteråt och bli av med mina symptom. Tyvärr tror jag inte det kommer gå särskilt lätt vilket svar jag än får, och det kommer jag inte få imorgon vilket fall som helst. Tog även ett blodprov på vårdcentralen, även EKG och en snabb koll av mitt blodtryck; Blodtryck, precis normala nivåer. EKG, en liten defekt, men det var tydligen maskinens fel, annars helt perfekt hjärtrytm!
Men det jag behöver nu är en lugnröntgen, om de inte hittar något alls kanske jag kan tillåta mig själv att pusta ut för första gången på... ett par månader, kanske, det har varit en otrolig pärs för mitt psyke och har fått mig att avstå ifrån många aktiviteter, eftersom jag i nuläget har svårt att känna mig som en del av något förutom min genomsyrande rädsla. Det är katastrofalt. Men rent psykiskt har jag hittat en viss motorik, det går att kontrollera. För bara en eller ett par veckor sedan fick jag en panikångestattack. Första någonsin. Det var ingen trevlig upplevelse, särskilt då den utspelade sig på bussen. Men jag knep ihop, satte mig spikrak och försökte se så oberörd ut som möjligt. I kroppen hände dock en hel del. Hjärtrytmen exploderade, jag blev så yr att det fläckade sig framför ögonen, illamående, kallsvettades och ett tryck över bröstkorgen som spred ut som taggtrådar längs med varenda lem. Lyckligtvis var jag snart ute ur bussen, då jag kunde halvspringa hem för att låta adrenalin sköta resten av symptomen. På kvällen var jag helt utslagen, så jag for ihop som en sladdrig, livlös docka i sängen och slocknade.

Hur som helst. En viss motorik har jag funnit, och nu har jag även provat på att träffa folk. Det är besvärligt, eftersom jag måste spela charader konstant eftersom Lungcancer symptomen (inbillade eller ej, försöker att vara så neutral som möjligt eftersom jag inte vågar lita på mitt omdöme alls) alltid, precis alltid känns och finns i mina tankar. Tjugofyra timmar av tjugofyra timmar. En riktig pärs.
Det är hursomhelst den centrala anledningen till att jag ibland är svår att träffa, kan verka lite distant eller dissande möjligtvis, men jag försöker att bättra mig, går igenom en slutlig kris inför friheten. Det sociala ältandet är ersatt av något mycket värre och nu gäller det att ta sig ur det här. OM det inte är något annat. OM jag inte är döende. Jag vet inte, jag vet inte alls, jag har sett mig på dödsbädden hundratals gånger på bara en vecka. Det är krävande för psyket. Jag står ut, men ibland skulle jag vilja säga att jag inte står ut. Men det gör jag. För mina tankar och jag vill leva, de vill inte älta, men de gör det ändå, på automatik, försöker stampa ut min livsgnista så att den förlorar allt sitt syre. Men jag är kvar bakom styrrattarna i min hjärna, drar i nervtrådarna och hoppas på bättre tider som kan rädda mig ifrån... Något.

The King of Limbs. Alltid splittrad. Tankar som aldrig kan vara fokuserad på nuet.
Förlåt allihopa som jag varit lite mer distant mot, som försökt få kontakt med mig igen. Ta det inte personligt, jag måste bara ta mig ur det här... Vad det nu än är jag ska ta mig ur... (Kände en symptom igen, ont i knäet, har läst att det ska vara vanligt vid lungcancer. Herregud. Min lungkapacitet verkar även en aning försämrad, jag hostar och är extra slemmig, lite huvudvärk ibland, vad kan det bero på? Värk i lederna och rygg, kanske är... åh nej, kan det vara? Plus verk/sveda i bröstkorgen som tycks bli värre som allt annat). Ja, nu förstår nog alla som får för sig att läsa vad som har hänt med mig på senaste. De senaste månaderna kom allt som den onådigaste näve jag någonsin skådat.

Imorgon gäller det, lungröntgen. Önska mig lycka till, svaret tycks vara min enda räddning. Om inte så får jag kanske återgå till psykiatrin, ta något som stillar tvångstankar/ångest, blandat med kognitiv terapi såklart, har hört att det ska vara bra för en hypokondriker. För om jag inte är döende, då är det bara mitt sinne som tror att jag är döende.

Jag mår piss. Men jag ger inte upp.
Om det är en kamp mot döden jag har att vänta, så ska jag inte låta han ta mig utan kamp. Då har jag hellre världens handgemän med han.

Hur öppnar man upp sig?

2011-01-02T05:28:00.000-08:00

Vet inte vad jag ska skriva, även om jag hittat på lite saker.
Minns knappt, är så mycket i mitt huvud numera att allt blir nästan en slags automatik.

Vet inte när det hände, lite över en vecka sedan kanske, där mitt ältande verkade gå över, allt började kännas riktigt bra, så POFF började jag känna oroväckande symptom i kroppen. Sedan dess har jag blivit sjuk, ältat över att det kan ha samband med en viss dödlig sjukdom jag inte tänker nämna vid namn. Och... Ja, allt kom helt enkelt alltför lägligt, och allt på en gång.

Inom loppet av denna vecka har mina tankar vänts och vridit sig till en oklanderlig ond cirkel. Oturligt nog vet jag inte huruvida jag bara har en halsinfektion, eller något värre. Jag är helt förvirrad. Och jag känner att jag glider allt längre bort. Där jag hade tänkt återvända till livet efter det att min medicins avsättningssymptom gick ur, så återvände istället detta, i tiodubblad styrka. Och om jag inte är allvarligt sjuk, då är det ju bara svar på tal, att jag har seriös hypokondri.

Ska hålla mig lite igång iallafall. För utmanande att göra precis allt som jag annars önskat, eftersom jag inte befinner mig i det jag gör riktigt. Men... Studera idag, ta igen allt missat, det ska jag klara av.

Usch. Värsta är att det är svårt att snacka med någon om detta. Hypokondri (Om jag nu har det) ses ju ofta som gnäll och folk tröttnar fort på detta "gnäll". Det är mer än gnäll, jag mår dåligt av det, kolossalt dåligt av det med snurrande tankar och ångest. Möjligt att jag fått smärre ångestattacker. Men har lagt på min smidigaste av masker så det inte ska synas.

Hur öppnar man upp sig för folk numera utan att framställa sig själv som en ältare som "borde sluta tänka mera"? Jag har försökt gå emot det här. Till inget resultat.

God Jewl! (Del 3)

2010-12-24T12:24:00.000-08:00

Och så God Jul till eder alla!

Bilden är ifrån min 3-dagars visit hos Moonshine,
hun,
babygirl
och älskling.

God Jewl! (Del 2)

2010-12-24T12:04:00.001-08:00

Det blev till det bättre. Det blev bra. Jag har aldrig blivit så nöjd över ett par strumpor och kalsonger. Men dock önskar jag att jag kunde sluta älta över tumörer i lungorna. Det verkar svida, det verkar göra ont, det verkar klia, det verkar vara ångest, men det förvrängs gärna till det andra? Jävla onda cirkel. Efter juldagarna blir det jag som går till sjukhuset, får det kollat, om det visar sig att det inte är några problem alls och jag ändå fortsätter att älta. Då är det dags för kognitiv terapi. Igen.

En positiv sak är dock att farfar gav ifrån sig några leenden, sa vid ett tillfälle att "Idag har det varit bra". Trots att han nästan bröt ihop och knappt visste vem han var, så fick vi ändå se några leenden och höra dessa ord.

Allt jag vill att du, julafton
ska göra för mig
och för eder alla;
att ta in värmen inom våra trygga väggar.

Att inse att vi har det så otroligt bra,
ingrodda i värme
fastkedjade i trygghet
invanda med gåvor under granen.

Vad är egentligen du, julafton?
När du följer en dag
lika trygg som den andra
en upprepning av alla årets dagar,

där mer snö än vanligt kallas en naturkatastrof
och tåget är försenat.
Vi ältar över denna oförrätt
och anser oss själva orättvist behandlade.

… för är inte detta ett motspel mot vår trygghet?

Jag fruktar döden om andra sidan hörnet
så bedja för en dag till
att vi inte ska bedras av sjukdom
att vi inte ska finna vår falska trygghet försvinna;

ingrodd i värmen bakom kakelugnen
fastkedjad inom tunga väggar
där det är varmt,
men ack så kvavt, för döden där, blir allt närvarande i sin frånvaro.

Där sitter jag och önskar mig själv och eder alla
en dag att förevigas i trygghet.
För allt jag vill, julafton
Är förmågan att ta in min lyckliga tillvaro.

Dags att återvända till familj och gudfar.
Får väl förtära lite godsaker till en god film, försöka hitta nuet igen, sluta älta över morgondagen, över vad den bringar och vilka sjukdomar den kan tänkas bära med sig. Dags att försöka vara förnuftig i min ändlösa trygghet.

God Jewl! (Del 1)

2010-12-24T07:52:00.000-08:00

Lite tam ordlek får stå för detta blogginläggs titel.
Jag har precis burit mig igenom första julmiddagen och dessert med mammas sida av släkten, även ett par killar, varav en ifrån pakistan, var på besök ifrån utlandet. Lärde sig svenska. Talades vid en av dem på slutet, så mycket mer trevliga och frågevisa än svenskar! Man blev härligt lättsinnigt glad på bara dessa minuter.

Början och mitten var förövrigt ett totalt kaos. I mig. Såklart. Medicinens fysiska symptom har väl avverkats, till större del iaf. Däremot har de psykiska symtomen börjar kicka in. Sådan jäkla ångest, dunderångest för att vara mig skulle jag vilja säga. Men med ett härligt förnuft att stå en till tjänst, så kan det mesta klaras av! Är hemkommen och inte särskilt påverkad nu i efterhand. Det gäller att se symptomen som inget annat än biverkningar av medicinen. Då löser det sig. Det känns okej, det känns rätt fint.

Inväntar nu andra julmdiddagen med dessert, vi ska försöka införliva en viss julkänsla i farfar. Rullstolsvbunden och förvirrad, otroligt tragiskt, men nu ska vi göra allt för att ingjuta ett visst mån av lycka i vår kära godhjärtade farfar!

imperfect harmonies

2010-12-16T10:56:00.000-08:00

Fika med Kallina igår. Fint och nostalgiskt.
Idag; osymmetrisk, precis som istapparna är olika långa, olika tjocka och helt olika spetsiga. Först var jag irriterad, sedan frustrerad, ångerfull, gråtmild och slutligen gråtfärdig där jag stampade fram genom 20 centimeter hög snö. Till middagen trött, sliten, förvirrad, ledsen, plus huvudvärk, mild yrsel och illamående.

Jag måste ta det lugnt ett tag framöver nu.

Lahahaha

2010-12-14T09:52:00.000-08:00

Titeln till detta blogginlägg tillhör en av de mest lättsinnigt barnsliga låtarna jag någonsin hört. Jag känner mig underbart fridsam när den ekar mellan mitt rums vita väggar.

http://open.spotify.com/track/6NUDHkNahAhXZw9q2sQ63q
Lyssna!

Det här är ett av flera tillskott till ett lyckoprojekt som innebär positiv eller åtminstone adrenalinpumpande kämpamusik, tillsammans med positiva filmer, bland annat Sunes Jul nu inför Julafton! Det ska gå hand i hand i ett lite mer socialt, aktivt och/eller produktivt levnadssätt.

Sedan mitt förra inlägg har jag träffat Vio på bibblan, träffat mange, läst ut en bok, haft betygsamtal, lämnat in en blankett till CSN, haft foto- och matrunda med Johan och vilar nu upp mitt bräckliga sinne inför nya dagar med nya intryck. Imorgon blir det en promenad med Kallina genom gamla lyckeby, sedan får vi se vad jag kan finna kommande dagar. På fredag ska jag förhoppningsvis träffa Moonshine's föräldrar! Sedan Tron: Legacy på bio! Wohoou! På lördag blir det förhoppningsvis firande av Natali's 21 årsdag, följande dag ska jag återse min barndomskompis sedan lekis!

Tajt tajt tajt. Men det löser sig, det är helt enkelt så jag ska leva ett tag framöver. Hittills har det fått mig att må riktigt bra.

Resultat ifrån fotorunda med Johan.

Objects of my affection

2010-12-12T13:18:00.001-08:00

En intensiv helg har det varit. Firat min och systers födelsedag, köpt present till ems, köpt julklapp till far min, letat efter en till mor min. Funnit en ytterst sällsynt trygghet i sällskap med Moonshine, som jag spenderade fredag-lördag med. Det var i brist på andra ord; Ganska underbart. Vidare kom Sami på besök, vi pratade igenom senaste nytt i vanlig ordning, delades av med ett par långa historier, såg sedan på några grotesco avsnitt vilka även han tyckte var underhållande! Söndagen, idag, träffade jag JossÉ på en fika.

Trots fina ögonblick så har det varit en hetsig tid. Hela min känslonärvaro kraschade och bröts av emot varandra och jag fick smaka på min första ordentliga kris på länge. Slutat med medicinen också, så därigenom blev den förmodligen värre. Allt överanalyserande som jag kämpat emot, alla de nojjor som varit mig hack i häl och stuckit mig i ryggen likt sylvassa knivar, tog mig till mina knän tillslut. De skrapade genom den stelfrusna snön;

Förvirrad, livrädd, gråtmild, gråtfärdig, ångest, och mycket, mycket mer.
Jag lyckades dock rädda situationen. Applåder till mitt ändlösa förråd av verktyg. Och till de människor som förtjänar den gloria för att de överhuvudtaget tagit ett andetag i min närvaro och trivts med det syre jag sätter mig själv och mitt sällskap inom. Jag hoppas inte att jag är till besvär. Utan era slipstenar hade mina verktyg slutligen rostat och gått sönder..

Nu ska jag spela lite Assassins creed på ps3'an, sedan lägga mig och sova bort en sådan känslostorm till kväll.

Ett år senare

2010-11-28T08:39:00.001-08:00

Idag när snön yrde ifrån himmelen slog äntligen känslan mig,
att det är ett år senare. Hur mycket som har förändrats sedan föregående vinter.
Förra vintern var ganska isolerande, men hade sina magiska stunder utan sitt like.

Idag, när vintern yr - där de bruna gamla kängorna knastrar genom snön och mössen är på sin plats igen - Så känner jag att allt är förändrat. Det framkallar en känsla av framgång, men även vemodighet, sorg över det jag tvingats lämna. Att jag idag är mer vilsen i det sociala livet än förra vintern, trots att jag har miltals större kontroll över det.

Ett år senare känns som ett liv senare.
Men det är positivt.

Kyligt klimat

2010-11-19T15:13:00.000-08:00

Allt som har med hemmet att göra börjar dra sig ihop, likt väggarna på insidan av mitt rum. Som en dödsfälla. För det är lika med döden just nu. Att bo hemma. Det känns bara så oerhört laddat och konfliktartat, trots att där inte förekommer konflikter så ofta. Det är hur jag känner för mina föräldrar, att de kommer i vägen, att de inte förstår den riktning jag vill ta i livet. Inte ens förstår hur jag kan uppskatta de filmer jag gör, ger mig istället en gravallvarlig blick och säger: "se inte på sådant", vill inte att jag ska bli engagerad över det som intresserar mig. För att det är ur deras ögon är... vadå, frånstötande? Alla är så oerhört rädda i dagens samhälle, en film med lite blod i blir bannad för att den anses som olämplig och alldeles för våldsam. Vidrig... Något så naturligt som blod och kött, är det vidrigt?! Att se på en splatterfilm och tycka om det man ser, är det mobjudande?!

"Nej usch och fy!", sedan lägger man det åt sidan, vägrar ens försöka vara öppensinnad och se filmen för vad det är, något som försöker förmedla en mening. Inte något som ska vara så groteskt som möjligt. Konventionell må den vara, men inte bara i sina motbjudande avlösningar av kroppsdelar. Utan i sin MENING, i sitt UPPLÄGG, i sin motbjudande realistiska natur. Anti-christ talar jag om, den är motbjudande realistisk! Säger något som de flesta helt enkelt inte vill se. Eller som de inte vill se igenom. "Men den är ju kvinnoförnedrande, kvinnor är inga onda varelser!", Nej men usch. Under ytan ligger inte bara fett, kött, senor, ben, vener och blod. Nej, där ligger något större och mycket mer utbrett. Den naturliga instinkten. Den som är våldsammare än något annat som människan skulle kunna framkalla med alla jävla normen och inskränkta beteenden. Rädslan för vad våld kan åstadkomma, rädsla över att våld bara är en produkt av dålig uppfostran.

VÅLD VÅLD, BLOD BLOD, KÖTT KÖTT. FILMEN HANDLADE INTE OM DET!

Underliggande meningar är allt jag ser just nu. De säger något, allvarligt, men där finns en rogivande glimt i deras ögon. Som att jag fortfarande var det barn de försedde med daglig föda. Mina änglar till chans att få erfara en födelse och uppväxt. De ser mig som det fortfarande. Ett litet barn som inte vet vad han pratar om, som måste lära mig att tala deras språk.

Men vad är det för språk ni talar?! Är jag för annorlunda, tvetydig, öppen, ärlig? Jag tror det är dags att lära sig att anpassa sin personlighet till de jag bott med i hela mitt liv. Avslöja för guds skull inte för mycket, för då kanske de föreslår att jag går till en hjärnskrynklare.

Right now

2010-11-13T06:52:00.000-08:00

Life is just good. Träffade Moonshine igår, knåpat en hel del på min roman under veckan, läst vidare på "utsökta lik", väldigt intressant bok! Studier har också stått i centrum för mitt leverne senaste tiden. Ikväll blir det att ha en sofistikerad filmkväll med min vapendragare Sami till själskamrat och broder.

Härligt att man börjar få koll på vilka man verkligen vill behålla kontakten med. Där den är som mest ömsesidig och givande, såklart.

Frusna på Malmös gator.

2010-10-31T11:40:00.000-07:00

Men tillsammans.
Igår var nog en av de längsta dagarna jag någonsin varit med om.
Först blir det kapplöpning till Vio och Peter på Långö, där vi sminkar oss, samlar ihop diverse saker och alkohol, som vi ska frossa i oss under tågresan till Malmö för att se Hanzel und Gretyl, verkligen hardcore industrial!

Tågresan till Malmö är fruktansvärt kul. Vi fördriver tiden med att dricka, köra en liten quiz och leta efter andra fiffigt utklädda människor på tåget. Vi hittade bland annat Jack Sparrow som kvinna!
Väl i klubben blev det mycket, ska lägga upp bilder snarast möjligt. Det var så fruktansvärt livfullt... Tänk att jag av alla människor kan släppa loss så på dansgolvet och näst intill headbanga? - Nu dagen efter har jag en seriös sträckning i nacken - För att inte tala om förväxlingen av ord och känslor som äntligen fick tid, rum och bekräftelse. Jag tycker faktiskt om henne, nu måste jag bara ge mig manken på detta, så jag inte blir känslokall i rädsla av att fastna i något. Det kommer att bli bra. Jag ger henne möjlighet, nu hoppas jag bara hon litar på att jag kommer öppna upp mig för henne. Hon är en så fin människa.

Tas tillbaks till Emmaboda där vi sprang, hand i hand, mellan alla de olika tält. Precis sett Johnossi, som bara blev helt perfekt i varandras sällskap, för att sedan gå överallt utom dit vi skulle. Fint.

Åter till klubben.
Många vars klädnader imponerade (bland annat en stormtrooper, äntligen gruppfoto med en sådan, ytterligare en ruta man kan bocka av i listan för vad jag ska ha avklarat under livets gång!). Sjukt fin stämning, bra musik, ganska vilt, egentligen inte alls min smak, men jag tror jag börjar lära mig hur man släpper sig själv lite, får självdistans och bara har jävligt kul. På en klubb måste inte allting se rätt ut, det är bara rätt.

Natten på klubben slutade runt 03:30, då var alla tillräckligt trötta för att däcka. "I'm too old for this" som Vio sa, kände likadant själv. Slut.
Men trots det gick vi omkring frusna på Malmös gator, slutade i några inbyggda stolar på tågstationen där vi var hopkrupna. Vissa skakade mer än andra. Fem timmar gick inte fort. Men idag känns det som att världen passerat i ögonblickets intensitet.

härdsmälta

2010-10-23T17:00:00.000-07:00

Lägger händerna för ansiktet innan jag skriver detta.
Så pass frustrerande är innehållet.
Har levt i en tankeverksamhet av många debatter. En som vill vara förnuftig, en som är i desperat behov av acceptans och en tredje som tänker utan tydliga gränser. Om allt och inget, särskilt det som inte berör mig i situationen.

Tankarna var så sjukt påfrestande att det var helt omöjligt att kunna existera med tillvaron. Tänk er att ni genom hela livet gått hand i hand med någon som vet hur man hittar rätt, men att ni vid en vägkorsning mitt ute i en tät, mörk barrskog tappar greppet om dennes släta skinn. Du står fast med dig själv, helt oförmögen att hitta rätt i livet, även i de mindre spektrum.

En fika två personer emellan, du är inte där, du är flera ljusår ifrån, i en planet med debattörer som inte kan komma överens. De skakar på huvudena, skrattar åt varandras förslag och har ingen som helst acceptans för varandra. De tre debatterna har slagits ihop och, för stunden, förstört hela mitt liv. Jag får ångest under en fika med en vän, människor verkar prata varandra i käftarna, jag hänger inte med vad någon försöker säga, det blir lösaktiga ord. Jag vet att det finns ett sammanhang, men eftersom jag inte ens kan hålla med mig själv, hur ska jag någonsin komma på det klara med vad jag vill förmedla?

Jag är så tudelad i skallen. I så många delar. De skapar en härdsmälta, en frustration som ibland inte går att passera. Innanför mitt tjocka skallben brister min hjärnas biologi och det slutar i härdsmälta. Ångest. Tankar. Ångest på ångest, följt av tankar. Slutligen bara ångest. Ångest över att ha ångest. Tårar över att inte kunna slappna av. Jag gråter snart nu. Nästan, men inte riktigt, det knyter sig lite varstans. Ja, härdsmälta har fortfarande sina biverkningar såhär två dagar senare.

Skånecruisning inställd

2010-09-30T11:45:00.000-07:00

Saker och ting gick inte riktigt som planerat, så jag funderar på att planera en ny Skånecruisning nästa eller nästnästa vecka. Den här gången skyller jag på mig själv, eftersom jag började planera panikartat dagen innan. Men det känns lugnt, tror jag behöver lugna ned mig lite innan jag ger mig iväg ifrån min fristad, Kallekona.

Varför denna lidelse? Jo, cancernojjan sitter i och blir starkare för var dag som går. Det är läskigt, jag har redan börjat söka runt bland stödgrupper för cancerpatienter, tänkte hur min syster skulle klara sig utan mig i livet. Blir ledsen bara av att skriva det här. Har jag möjligtvis förväxlat ångest baserad på nojjor, med lungcancer?

Minns att det här började för cirka ett år sedan, i samband med rökningen, sedan dog min farmor av lungcancer, för inte särskilt längesedan läste jag att Michael Douglas hade fått strupcancer. Vet ni vad? Det fick mig att trycka och klämma på min hals, som om det skulle smitta. Tankarna gjorde det hursomhelst.

När jag träffar folk stillas den, när jag känner efter är den så mycket lägre, men trots det så exploderar den när jag åter finner mig i min ensamhet igen. Det är skitjobbigt! Nu har ju mitt sociala ältande nästan gått över, så ersätts den av denna jävla cancer-pina...

Låt mig vara ifred!

2010-09-28T09:39:00.000-07:00

Allting går som smort. Förutom min jävla cancer-noja. Jag vet inte vad jag ska göra för att stilla den, känns som att det blir mer för varje dag. Så länge jag håller mig upptagen, är produktiv med skolan till exempel, så är det inga problem, oron stillas och jag kan fokusera på något annat än hur lång tid kvar jag har att leva.

Men nu precis, när ems och jag tittade på en film (Precious, riktigt bra!) så kunde jag inte tänka på något annat. Det finns där varje dag, nästan konstant, helt klart mitt nya beroende. Jag vet inte om det är någon försvarsmekanism min kropp har tagit till för att mitt ältande om det sociala blivit allt mindre, eller för att mina studier flyter på bättre än någonsin, att jag rent allmänt... utvecklas snabbare än vad jag någonsin gjort tidigare.

Min kropp är ju så van vid att älta. Kanske kände den att mitt tidigare fantasifoster behövde bytas ut mot ett annat? Jag vet inte... jag vet bara inte. Men jag vet att jag inte vill dö. Men det här får mig att fantisera ihop scener när jag ligger där på dödsbädden, redo att dra mitt sista andetag, redo att se sorgsna blickar passera in i skuggornas rike.

JÄVLA HELVETES NOJA, ELLER VERKLIGHET, ELLER VAD DET NU ÄN ÄR! Det känns ju allt mer i kroppen att något inte stämmer, eller är det bara en del av mitt lilla fantasifoster?

Nåt för dom som väntar

2010-09-20T12:18:00.000-07:00

Med den människa jag aldrig ska uppleva separation.
Vi som kommer stå på toppen av en glaciär, så halt och instabilt, i vintermörkret.
Men trots det, ska vi stå där och skratta åt mörkret som omger oss!

Min kära syster, min bästa vän, min själsfrände och livsgnista.

...

2010-09-17T07:33:00.001-07:00

VÄCK MIG, JAG SOVER!

...

Morgonkvisten

2010-09-12T22:33:00.000-07:00

Klockan är 07:33, precis uppvaknad efter en inte tillräckligt lång sömn. Funderar på att lägga mig igen, men samtidigt får jag ju mer tid till att vara produktiv innan jag beger mig till jobbcoachen kl 14:00.

Lite bakslag finns att återhämta sig ifrån just nu, mest beroende av en fest i helgen. Det kändes otroligt krystat, och en jobbig känsla av att gamla band har bleknat gjorde kvällen lite motsägelsefull. Jag var tvungen att späda på ett glatt smil i vanlig ordning, och bortse ifrån mina ältande drag. Men det löste sig trots allt, dagen efter var jag fast besluten att inte bry mig om vad andra människor tycker om mig.

För jag är trots allt en människa, en individ i mängden, men trots det en individ som står för mitt eget leverne. Så om banden bleknar för att jag inte passar med dessa människor, då får saken vara, alla människor utvecklas och det är näst intill omöjligt att bibehålla alla kontakter. Så här på morgonkvisten, när dagen utropar ett långt stön, ett gäspande, så gör jag detsamma. Sträcker på armarna så det knakar i lederna. Det är skönt, och nu vet jag åtminstone, att jag har tagit en distans ifrån andra människors åsikter, eller mera exakt, min tro om att jag kan analysera andras tycke om mig och mina attribut.

Längtan efter en plats som inte är här

2010-09-12T02:02:00.000-07:00

Igår var det fest, var väl okej på sin höjd, ångrar iallafall inte att jag exponerade mig. Natalie och Martina var sällskapet, plus lite randoms som jag inte sett tidigare. Okej på sin höjd, trots att jag stack hem mycket tidigare än väntat. En lärdom av detta är ju att jag faktiskt hade insikt om vart min gräns gick! Så inte någon mening att älta, allt känns relativt bra.

DOCK. Kände jag precis ett oerhört rus. Det grundade sig i att jag saknade ett par människor. Linnis och Tam, mina fina vänner! Sedan tänkte jag vidare på Svalöv, fridhems folkhögskola. Jag vill verkligen flytta hemifrån snarast, känner mig så oerhört låst, några kedjor som står i vägen för att jag ska kunna bli självständig på riktigt!

Deg

2010-09-10T11:50:00.000-07:00

Inte kunnat prioritera något idag. Har varit relativt social på msn, ritat lite och försökt påbörja min läsning av Iliaden av Homeros. GAH, MEN! *abrupt* Kan inte sitta inne mer! Nu ska jag till stan och ha en nostalgisk och vemodig kentkväll med Sami. Låt det spä på min, just nu, halvdöda karaktär! Så får imorgon bli en dag av aktiviteter.

Hejdå.

Don't worry, life is easy

2010-09-09T11:12:00.000-07:00

Du vet att man kan intala sig mycket. Nu intalar jag mig själv att livet är lätt, att det jag känner nu bara är en liten illusion som kommer att gå över snart. Inom loppet av några minuter så hänger mage, rumpa och... Jag vet inte, fick en känsla av att jag börjar bli gammal och att livet redan ligger stupat i ett dike ifrån mitt förflutna. Kanske dags för den där ålderskrisen? Hm hm hm. Det är fördömt att när min oro inte handlar om det sociala, så handlar det om ältande över dödliga sjukdomar. Men när äntligen den nojan släpper, så går den ut över min kropp istället. Ingen ro för mig inte!

Come on dance around
shine upon the ground
from me to you
don't you know i'm strong
I could win the world
for you for you
don't you ever cry
I would stop breathin'
for you for you
don't worry life is easy
don't worry life is easy
did you ever fly
let me teach you how
I'll do I'll do
drive upon the mountains
dive into the moon
I'll do I’ll do
don't worry life is easy
don't worry life is easy
be my unicorn
I'll chase all the dragons
for you for you
I'll build you a castle silver gold
it's your favorite color i'have been told
don't worry life is easy
don't worry life is easy

Det var en gång en pojke

2010-09-09T01:08:00.001-07:00

Kapitel 1. Jag såg, jag hörde, men jag gjorde inget

Det var en gång en pojke. Han satt längst bak i klassrummet, begravd i ett drömliknande tillstånd. Blicken gick mellan alla de stökiga klasskamraterna som störde ordning i vanlig ordning. Han var som sluten i ett fort, tänkte inte så mycket på vad som hände, men betraktade alla sociala egenheter ur vitögat. Hur folk betedde sig, hur de valde att behandla varandra, hur ordningen spårade ur, men hur den sedan ordnade sig när läraren bröt ihop. Klasskamraterna tänkte inte efter förrän nu, då läraren grät sig förstörd. Drömmaren längst bak i klassen hade alltid varit medveten om vad som skulle komma, och nu betraktade han denna scen precis likadant som han betraktat oordningen.

Där var jag i första klass, ett tillskott av den stökigaste klassen på skolan. Vi var ökända inom skolans gränser. Inte konstigt, tänker jag, och samtidigt är jag glad att jag aldrig någonsin skulle ta liv av den intensiva bristen på uppmärksamhet som klassen led av. Det var som att de led av kronisk lek-abstinens, killarna då, tjejerna minns jag inte riktigt hur de bettet sig, men jag kan tänka mig att de visade läraren mycket mer respekt. Det intressanta med denna historia är, att trots att min tunga var låst i gommen, så var jag inte särskilt uppmärksam på lektionerna heller. Jag spände all den koncentrationsförmåga jag hade, så pass att jag drabbades av tunnelseende, och betraktade. Tyvärr tog jag inte in så mycket, jag bara bevakade och såg ut att hänga med.

Blyg var jag också, men främst var jag en drömmare. Vid ett tillfälle under femte klass var jag obenägen att svara trots att jag blev tilltalad. Böcker skulle delas in, och Rolf, vår engelskalärare ropade upp mitt namn. Jag hörde faktiskt vad han sa, tolkade det till och med, men jag hade ingen lust att svara. När en av mina orubbligt jobbiga klasskamrater sade: "Han är säkert helt borta igen", lyckades jag klämma ur mig ett: "Va?", hela klassen skrattade, och jag rodnade.

Inte nog med att jag drogs till de utstötta - trots att jag tidigare var minst lika populär som resten av klassen - så var jag blygsam, eller helt enkelt tillräckligt passiv för att inte bry mig om att besvara en fråga. Jag trivdes bättre i mitt huvud, där jag kunde analysera, tolka och därefter bygga upp en värld. Den värld som senare skulle bli min tillvaro, för jag skulle bege mig på en lång resa genom mentala landskap av blanka insjöar, glödande vulkaniska landskap och vägkorsningar.

De utstötta var min fristad. En särskild vän var min fristad, en barndomsvän som jag har kontakt med än idag. Sakta men säkert separerade jag från resten av mina klasskamrater. Om de ville hitta på något ljög jag, sade att nej, jag ska på släktkalas idag. I skolan undvek jag fotbollen som pesten, jag gick hellre in på baksidan av skolområdet för att umgås med min datanörd-krets, den som jag faktiskt själv var en del av. Finns det inte ett bättre sätt att uppleva sina drömmar på? Genom en digital värld av drakar, demoner och riddare i skinande rustning. Det blev min värld, och jag och min kära barndomsvän återupplevde dessa äventyr tillsammans. På korståg genom skogen var vi ett par fördömda krigare, fast beslutna att fly undan demonerna som lurade i våra bröstkorgar. Vi strimlade träd med våra svärd av trä, och snittade buskar i tusen bitar. Ingen värld tyngde alls våra axlar, utan de låg under våra fötter att beträda och stampa sig fram genom.

När vi drömde, när jag drömde, så levde världen vidare. Jag byggde mitt slag i all omedvetenhet. Jag var inte olycklig, snarare bevakade jag världen som ingenting. Jag drömde, levde, fantiserade mig bort i svarta hål. Så omedveten man bara kan vara. Min drömvärld tog mig i besinningen, den byggde grunden till en svår uppväxt av mobbning, dåligt självförtroende, noll självkänsla, ångest, ältande, självmordstankar, kanske en och annan depression. Då visste jag inte ens vad det innebar. Idag vet jag bättre.

Världen är en ny plats

2010-09-08T20:26:00.000-07:00

Nu sitter jag och skriver kl halv sex på morgonen. Vaknat för andra gången nu, men känner mig inte riktigt utvilad än. Igår var jag allmänt psykiskt utmattad efter dagar av prestationer. Det har varit så mycket kunskap att svetsa fast i hjärnbalken att jag knappt haft tid för att tolka det jag tagit in. Men nu ska jag luta mig tillbaka och fånga energin för nya, händelserika dagar!

Igår, förutom att studera Filosofi B så intensivt jag bara kunde, så träffade jag Jossé på en te-fika på asfalt! Hur trevligt som helst, och ett bra tillfälle att ventilera sitt för tillfället, stökiga inre. Vi drack te, fotade och hade det helt enkelt hur bra som helst.

Det har varit ännu en bra dag i denna nya plats.
Det kallas världen, och jag visste inte att den fanns.

Stars & Stripes

2010-09-07T00:20:00.001-07:00

Ölfika med min kära vän Linnis på Stars & Stripes.
Tack för en hur fin kväll som helst!

Vilken automatik

2010-09-05T00:28:00.000-07:00

Trådarna knuts, garnet nystas samman och alla de rester av ältande känns mer som en restprodukt som min kropp håller kvar vid. Jag känner mig utan och innan och vet precis vad jag behöver för att mina existentiella kriser ska gå hädan. Då kan jag fortsätta med vad jag bör, på automatik. Lyckligtvis innebär det inte att jag blir omedveten, jag är fortfarande en övermänniska, som Nietsche säkerligen skulle se mig som.

För övrigt har jag studerat, talat en sista gång med både jobbcoach och terapeut. När jag studerat klart på vuxenutbildningen Komvux har jag en chans för en liten aktivitet inom äldrevården, att samla ihop lite långsiktig ekonomi inför Fridhem folkhögskola nästa år.

Annars mår jag relativt bra. Allt är en process, och snart ska jag inte ens behöva tänka på livet som en process. För mina rutiner lär mig att gå på automatik!

Mitt nya beroende

2010-09-02T01:20:00.001-07:00

Hudcancer, hypokondri och som vanligt, lungcancer. Men den här gången har den spridits från huden till mina lungor, så mina sjukdomsdagar tycks bli allt allvarligare.

Det är faktiskt den saken som stjäl lugnet av min tillvaro. Inte en enda dag slipper jag tanken om att jag bär på en dödlig sjukdom! Oerhört jobbigt. Det känns i fler och fler kroppsdelar, har börjat sprida sig lätt i högra armen nu. Ingen smärta som så, men det är ändå så pass att det känns.

Tick tack, tick tack. Nu när jag läser filosofi har jag bestämt mig för att hitta teorier som kan lätta min rädsla för döden. För just nu vill jag verkligen leva, jag trivs rentav med livet och allt vad det kan medföra! Så sluta ta vanliga kroppssyndrom för något dödsfarligt... Men samtidigt, kan bara en läkarkontroll motbevisa mitt ältande. Kanske börjar bli dags? Men jag är livrädd att få diagnos på cancer, min tillvaro hade brustit.

Bortsett ifrån det här så flyter allt på som det ska.

If all else fails

2010-08-21T02:02:00.001-07:00

Khoma - The Second Wave, A Final Storm

Ett nytt musikberoende kan vara på väg att flamma upp ur gnistorna.
Rekommenderar, titta upp för tusan!

En av två världar

2010-08-19T07:17:00.000-07:00

Dagen började med en snabb frukost, utan medicin. Jag hoppade även över duschen, eftersom jag hade tänkt exponera min hud för lite flott. Mitt mål är att klara av en vecka med smutsiga porer! Men det är ett mål för framtiden. En dag i sänder.

Det bar av till min terapeut där vi pratade om lite allt möjligt, däribland hur sommarlovet har varit jämte mot mig. Lite upp och ned, med inte särskilt knyckiga övergångar som tur är. Berg-o-dal-vanan blev dock verksam mot slutet. Tre helvetiska veckor, med en insikt som vände min känslonärvaro helt om. Tydligen så var det bara att luta sig tillbaka. Slutligen berättade jag att jag ville sänka min Antidepp, paroxetin, med 20 mg. Värt ett försök. Förhoppningsvis så slipper jag de exotiska biverkningarna.

Sedan bar det av till 3G med Karin. Mycket trevligt!
När jag kom hem kände jag mig milt utmattad, lade mig på badrumsgolvet, men reste mig strax igen då ems och Elin kom hem efter en fotorunda. Fick chans att träffa min gamla vän då hon följde med oss till pastabaren för middag. Vi tog en mellan pasta med kycklingsås, men den var alldeles för mättande.

Det blev ett sammanfattat blogginlägg. Har inte så mycket att berätta.
Jag vet hursomhelst att jag är påväg i rätt riktning.

Ny blogg?

2010-08-12T05:52:00.001-07:00

Allt är bra
du kan dra
lite ångest ibland
men det kan man ha

Funderar starkt på att göra en ny blogg med nytt tema,
för jag har inte orken att älta på samma sätt längre.

Analysera mig

2010-08-07T15:15:00.000-07:00

Det var precis vad jag bad om, och det var precis vad jag fick.
Jag kan inte säga att jag gillar vad som sades om mig.

Inte alls. Isåfall är jag inte mer än ett tomt skal som försöker fylla sig med andra människors upplevelser och känslor/tankar. En skiftare... Är jag en skiftare?

Några horribla dagar senare

2010-07-22T15:09:00.000-07:00

Tack för att det släppte! Tack för att jag höll ut!
Har varit helt absurt trött de senaste 2 dagarna, ångesten har varit så ihärdig och varenda rörelse har känt som en seriös kraftansträngning. Att lämna sängen bara, bara den simpla rörelsen gav mig en seriös existentiell kris. Allt fick mig att bryta ihop, allt. Passiv, och ångerfull. Obehagligt. Hemskt.

Men! Nu vände det. Jag vet inte hur jag lyckades, men det gjorde jag.
Dags att ta vara på mitt besök på andra sidan, må det vara lite längre denna gång ^^

Saker löser sig i slutändan

2010-07-20T12:57:00.001-07:00

... och om de inte gör det, så ska jag iallafall bevisa för mig själv, att jag kan fortsätta kämpa ända in i det bittra slutet.

Imorgon skall jag lämna in mina ID-foton, så ska vi se hur många krogbesök till jag måste avverka med mitt gamla pass. Ska även träffa Sami, studera så mycket jag kan och möjligtvis cykla iväg till västramark för ett spontant löparpass!

Life in a glasshouse

2010-07-17T13:43:00.000-07:00

I förrgår var jag och återregisterade mig på Arbetsförmedlingen,
gick vidare till FOTO på drottninggatan för att ta bild till ett nytt ID-kort. Sedan när mina stadsärenden var klara satte jag mig i Hoglands park och läste. Linn skickade strax iväg ett sms, så jag tog cykeln till frukthuset. Köpte en läsk till mig själv, och ägg till min väns pannkaksfrukost.
Nu när jag ändå var nära kyrkogården, besökte jag farmor på minneslunden. Jag tänkte lite på hennes managryns gröt och alla de gånger de passat mig som liten. Jag har dig allt att tacka för att du varit en slående bra farmor!
Slutligen cyklade jag vidare till Linn, vi hängde och hon bjöd på en pannkaka! *gasp* Fick även tillbaks min efterlängtade systemkamera, med tre dvder på köpet.

Vi sade farväl. Jag cyklade i full fart. När jag kom hem var jag trött i vanlig ordning, däckade ett par gånger i soffan och klagade i mitt huvud över min, för tillfället, motivationslösa tillvaro. Orkar egentligen inte särskilt mycket, skillnaden ifrån mitt trötta sinne är dock att jag tar tag i sakerna trots allt!

Men motivationen blev verksam framåt kvällen, när jag skulle sticka till Hasslö och vara en del utav festivalfirandet. På fredagen, som det var, tog förfesten plats. Det var slitsamt, men värt det. Tack alla inblandade...
Dagen efter orkade jag inte mera dock, dels för att jag känner mig sjuk, dels för att mitt humör skenade.

Varav titeln. Min tillvaro är fortfarande så fruktansvärt ansträngd. Min kropp känns som ett glashus, som att det yttre bara är en funktion för det inre. Växthuseffekten täcker för atmosfären och gör att jag glider allt längre bort ifrån livet. Livet för stunden, livet för vad det är. Faktiskt så känner jag mig oerhört olycklig. Var nära på att fälla en tår precis. Varför skenar allt på detta vis, när jag gör allt för att gå emot mitt livs-trotsiga inre?

Inplastad

2010-07-10T10:59:00.000-07:00

Det känns som det inte finns något kvar att göra, som att min roll här i världen nått sitt slut. Som att någon plastat in mig, faktiskt. Jag glider på av alla räcken; jag vet vad jag kan göra, men jag vet inte hur jag ska göra det.

Sommaren känns hetsig, saker och tving blir på tvång istället för genom ren och skär vilja. Det känns oerhört jobbigt just nu. Att jag har fått en släng utav solsting gör inte saken mycket bättre.

Tänka till

2010-07-01T16:26:00.001-07:00

Utan att tänka till för mycket.

Midsommarafton

2010-06-28T07:08:00.001-07:00

Jag är förundrad över vilken effekt mina exponeringar utgjort på mig.
Min ängslan för allt som har med livet att göra blir etappvis mindre och dagarna känns allmänt lättare att tampa sig igenom. Inte minst med hjälp utav mitt fokus på saker jag gillar, intressen som tar mig ifrån min ständigt gnagande passivitets-jävul.

Midsommarafton var en succé och jag tänker faktiskt inte säga mer än så.
En självförtroende boost på riktigt! Tack Johan för den bästa midsommaren jag någonsin haft :D

Styrka och svaghet

2010-06-25T05:00:00.001-07:00

Styrka och svaghet, det existerar inte.
Men jag har agerat rätt i förhållande till mig själv.
Idag fick jag ett härligt lyckorus och jag slog ut nästan lika kraftigt som sommaren självt! Det är bara synd att denna midsommar som alla andra ska bli regnig och dan, där är lite vitt och grått på himmeln just nu...

Men det gör detsamma! För min lycka kommer inte utifrån, jag har hittat mig så pass att jag faktiskt kan bryta upp mina revben och låta lycka sipra ut innifrån. Fint.

Nu firar vi midsommar! PÅ RIKTIGT!

FIGHT FIGHT TO ONEHUNDREDANDTWENTYPROCENT!

När sommaren är här, ska jag gå vidare

2010-06-24T14:24:00.000-07:00

Fan, om du bara kunde visa dig lite närvarande och inte distansera dig mer för varje ögonblick som går. Helt oacceptabelt, helt oresonlig och helt raka motsatsen till den människa jag lärde känna i början. Du förstår inte vad dina brister har gjort med mitt ältande, och de kommer inte lägga sig på grunt vatten förrän du tar dig den, kanske, enda timmen som krävs för att tala igenom det.

Säga att du inte svikit mig genom att lämna mig, men genom att försvinna ifrån mig helt, utan en fråga om hur händelsen påverkat mig, eller ens ett försök till att ta kontakt. Vilken brist du har, som jag i mitt ältande, också min brist, inte kan hantera.

Imorgon är det midsommarafton och då ska jag ha så kul det bara går, försöka att inte känna mig liten i jämförelse med dig, för att jag bryr mig om något som du kanske har låtit tankarna svepa iväg med den ljumma sommarvinden. Jag förstår dig, du har fullt uppe, men jag förstår dig inte, för du har haft många timmar att visa att du någonsin har brytt dig.

Grilla, öla och basta hela natten lång, en lördag som förhoppningsvis även den ska spenderas med mina vänner och en Söndag där jag ska försöka hitta någon att avsluta min sociala helg med. Efter det, då hojtar jag till på dig, säger att jag måste prata igenom det, att du ska ge mig en timme, så att JAG kan gå vidare. Ställer du upp för det? Gör du det? Är du tillräckligt sann för att göra det?!

Förövrigt har ett nytt album släppt av mina kära idoler, Kent!
"En plats i solen", riktigt fin skiva, med härliga sommardängor gjorda på Kents vis, alltså att vara känslomässigt skarp, istället för känslomässigt tunn och kylig.

Sjuk

2010-06-23T13:50:00.001-07:00

I princip det enda jag fokuserar på,
så detta blogginlägg är inte värt något fräsigare namn än just det.
SJUK.

Värker i kroppen och jag vinglar fram och tillbaks mellan de olika rummen i mitt hus. Men försöker blicka fram till morgondagen och midsommarafton, då ska jag låtsas vara jättefrisk!

Weeooouuh..

Utskiten

2010-06-21T12:27:00.000-07:00

Nu vet jag inte riktigt.
Vad hände med allihopa?
Helt ärligt, vad hände med mig?

Skit ut mig och låt mig ligga där i en svärm utav flugor.
Allt med mig är fel och allt ont som händer är mitt fel, ni har alla helt rätt i att lämna mig vid vägkanten. Gör det. För all del, gör det.

EDIT: Det kommer gå över tills imorgon eller något,
sitter och grinar i ett onödigt bakslag.

Enväldig härskare

2010-06-20T15:46:00.000-07:00

Okej, nu kommer en sådan där stund då mina vänner påverkar mig, trots att jag vet att det i grunden baserar sig på mina älta-attribut. I vanlig ordning känner jag att jag borde prestera lika bra som alla andra, vara precis lika upptagen helt oberoende på vilka omständigheter mina vänner dras med.

Men vad jag måste fatta, är att jag är min egna enväldiga härskare och jag ska göra saker på mitt eget vis! Om jag en dag känner för att bara sitta hemma framför datorn, då ska jag slänga oron åt sidan och inse faktum, att det är mina behov jag måste tillfredsställa. Och jag vet precis hur jag tillfredsställer dem!

Ja, ja, ja! Hade hursomhelst en lyckad fest igår, längesedan jag var så lycklig faktiskt. Jag existerade för stunden, precis som jag hade planerat! Finfint med finafina människor. Idag har jag hållit mig igång med vardagssysslor, även rensat min externa hårddisk på bilder, filmer, musik och textdokument, tog väl sammanlagt 5 timmar sådär!

Imorgon måste jag påminna mig själv att ringa min terapeut, andra gången jag missar ett möte nu, skäms lite över det.. Men mina tankar har varit så upptagna med min pånyttfödda produktiva sida, jag är inte så van vid detta levnadssätt. Men det kommer, precis som allt annat.

En gång

2010-06-19T11:06:00.001-07:00

Man lever bara en gång. Nu ska jag festa.
Nu jävlar ska jag bara existera för stunderna.

Ur fokus

2010-06-15T15:16:00.001-07:00

Idag var jag i stan, träffade på en släkting, ett par vänner och några bekanta. Fick mig även en rundtur inne på Oden, där jag stötte på ännu en bekant.

Förövrigt? Världen har varit ur fokus, jag har svamlat större delen utav dagen och som om inte det varit nog, börjar jag förlora förtroendet för ett par människor. Vem borde jag släppa? Vem borde jag hålla kvar? Vilket av det är bara ältande?
Och finns det någon som helst sanning i det som tynger mig?

Jag känner mig efterlämnad, både utav mig själv som utav många i min omgivning. Alla människor bara glider förbi, medan jag är kvar i mitt utomjordiska tänkande.

Inte säga förlåt

2010-06-12T12:18:00.000-07:00

Jag vet inte vad jag gjort för fel. Vad fick dig att blotta ryggen för mig, vad gjorde mig värdig till ett sådant respektlöst avslut? Jag känner mig oerhört ensam igen, känns som att mina attribut som människa inte räcker till för att någon ska kunna tänkas stå kvar vid min sida.

Jag halvgråter nu, vill gärna pressa ut en flod utav sorg, men de fastnar och stelnar i tårkanalerna. Är jag inte värdig den fina kontakt som så många andra människor har etablerade i sina liv? Eller är det för sent för mig att få erfara samma kärlek...

Men inte säga förlåt till någon, det är inte jag som gjort fel.
Jag försöker så gott jag kan!

This is the real thing

2010-06-08T01:50:00.000-07:00

Bakslag, återfall med milt psykade episoder.

Känns som jag börjar ramla tillbaks nu igen. Jag vet inte, omvärlden tycks tappa intresset för mig, därigenom vill jag lägga undan det intresset jag hoppades att jag inte hade. Mindervärdighets-komplex lider jag utav just nu, det blandat med en ovilja till aktiviteter.

Missade min tid med terapeut och glömde helt bort mitt möte med min jobbcoach. Skit.
Annars är jag precis uppkommen ifrån en mardröm, eller ett par mardrömmar. De bestod utav tidigare förhoppningar, som i drömmen faktiskt blev uppfyllda, jag fann kärleken och det kändes okej. Jag var lycklig. Men uppvaknandet ifrån detta paradis släckte lampan i taket för denna dag.

Hoppas solen kan kika fram lite iallafall...

This is the real thing
you get no second chance
no helping hands
no easy way out

Just do the right thing
you get no second chance
no helping hands
no easy way out

Balans

2010-06-06T05:49:00.000-07:00

Var på vince-festivalen igår, det var faktiskt riktigt trevligt! Som vanligt tillät jag mig att förälta alldeles för mycket, men nu när jag ser tillbaks på allting... Så är det inget jag ångrar på långa vägar. Fin musik och fina människor, den perfekta balansen!

Däremot är jag rädd att jag ska ramla in min tidigare sociala obalans, känner att något slags beroende utav människor börjar uppenbara sig igen. Skriver till allt och alla, vill hålla kontakt med allt och alla, vill inte förlora de jag tycker om. Så jag funderar på att... Ta denna dag till att studera inför mitt teoretiska prov i Engelska C, försöka att inte hålla någon som helst kontakt under tiden.

Bida min tid, så du inte hamnar ur balans igen.
You can do it, you will do it!

Så nu börjar jag med en härlig filosof runda ut på ängen med härlig musik.
Sedan kan jag sätta igång med ordkunskap och grammatik.

Självständigare

2010-06-02T14:43:00.000-07:00

Mina kraftansträngningar har givit resultat.
Jag har lösgjort mig lite ifrån det sociala, till en sådan nivå att det åtminstone blivit hälsosamt när jag väl gett mig ut i världen igen. Eller... Ut i världen? Jag studerar ju, jag har börjat teckna och funderar vidare på att börja spela på min elgitarr igen. Är inte det att leva ute i världen? För världen kan existera inom väggar också. Ambitionen växer, och jag inser att, trots att mina vänner faktiskt är de som driver en stor del utav mig, att jag även har ett eget liv som måste byggas på.

Det går framåt. Jag börjar bry mig mindre om vissa människor, de som inte återvänder min respons. Vissa förstår jag att de agerar så, andra inte.

Jag bryr mig fortfarande, kan bli arg, känna mig sårad eller bortglömd,
men det är känslor som kommer och går, oftast lite i sänder. Det är bara naturligt.

Förhoppningsvis lyckas jag hålla fast vid det här!

Den oerfarna

2010-05-31T14:06:00.000-07:00

Det är fruktansvärt att man ska behöva jämföra sig med resten utav världen i vad man än gör. Det går inte att tänka så i den sits jag befinner mig i, jag som inte börjat ta vara på livet förrän jag fyllt 19. Känner mig så oerhört efter i det sociala, i studier och allt annat som flera utav mina vänner tar för givet.

Vilsen, vilsen, vilsen.
Jag vet vad jag gillar, men jag har inte kämpat tillräckligt mycket för att kunna utvecklas. Min ambitionsnivå har varit näst intill 0 under så många år, jag har i princip inte velat göra något utav mitt liv. Men nu när möjligheterna dyker upp, då får jag ångest och önskar plötsligt att jag hade bläckfiskens åtta armar med sugproppar, så jag kan ta tag i alla mål som min fördömda hjärna satt upp för mig själv.

Inte förrän allt är uppnått kan jag känna lugn.
För bara en timme sedan satt jag och ritade min första porträtt bild, och gud vad jag kände mig misslyckad när jag skissade. Jag sa åt mig själv att nej, det går inte, jag kommer inte uppnå något av att sitta och kladda på ett papper. Nej, det är inte tillräckligt bra. Nej, det är skit, misslyckat skit producerad utav en misslyckad människa. Hon, han och hon är så mycket mer framgångsrika än mig och har en så mycket större bägare att fylla. Jag har bara en liten plastmugg med bristningar i bottnen.

Det gick över iallafall. Jag vet vad jag måste göra. Sträva, sträva och sträva!
Om jag så får känna mig som världens mest egoistiska människa, så får det vara... Jag står i centrum, jag är oerfaren och ligger efter i livet, men nu när det dags att ta igen! Idag ligger jag på minusmätaren, tycker att många ser ned på mig ifrån en himmel så ljus och att jag står där med tåspetsarna på branten utav en klippa. Vad finns där nere i den mörka bottnen? Det vill jag inte ens veta, så jag stödjer mig på hälarna istället.

Bra dag

2010-05-29T15:42:00.000-07:00

Och där stannar jag. En fin dag. Med Linn, med mange och med framtida planer.

Ja, där stannar jag.

Agrofobi känsla

2010-05-28T11:03:00.000-07:00

Natten var fruktansvärd, somnade av och an hur länge som helst och oron spretades som fyrverkerier i kroppen. Riktigt obehagligt. När jag närmade mig insomnandet bara ryckte jag till, tänkte vidare på det som inträffat på senare tid, den säkerhet som urholkats till konflikter. Djupa sådana, som har satt känslomässiga sår i min genomskådade själ. Jag vet inte vem som bär skulden, faktiskt tror jag inte någon bär skulden.. Men jag vet att jag inte mår bra utav sådant här, det enda jag hade som faktiskt höll mig med båda fötterna på jorden var tron, om att jag är en bra människa.

Om jag inte har det sociala, så kan jag ju ändå stå med hakan upp i vädret och känna, att ja, jag förtjänar så jävla mycket! Men nu vet jag inte längre... Jag vill gärna tro att jag har verktygen, och det har jag faktiskt bevisat till och från. Men, mina verktyg i det sociala blir alltmer trasade.

Till exempel upptäckte jag idag, att jag hyser skräck för gruppkonfrontationer. Att möta en ny människa, eller flera människor åt gången. Jag skulle fotta Violeta på torget, som skulle gå på balen. Jag letade runt, men gav snabbt upp för att jag kände mig så oerhört liten i den täta folkmassan. Det var som att de sög livskraften ur mig, som att de alla var parasiter vars enda uppgift var att... Visa hur naturliga de är, och sätta det i kontrast till min vilsenhet.

Det sociala är svårt, det har blivit jävligt svårt nu på senare tid.
Det gör att jag blir nere, så oerhört nere... Jag vill kunna fungera som alla andra, istället för att känna mig som en förprogramerad robot med bristande funktioner.

Fan, det var ju någon slags agrofobi känsla, nästan... Fast tankar som var hårdare än sjävla känslan, även om den var påtaglig. Var längesedan jag kände ett ögonblick av lugn, den har verkligen berövats ifrån mig. Jag har visat att jag kan klara mig själv, även om det är riktigt obehagligt.. men jag behöver även det där naturligt sociala. Funderar seriöst på att fråga min terapeft, om jag inte kan få benso för dessa tillfällen, annars kommer jag aldrig någonstans...

Passivist kontra aktivist

2010-05-26T10:33:00.000-07:00

Misstolka inte dessa ord i något politiskt syfte nu, de är snarare en dum ordlek jag kom på när jag var ute och sprang min vanliga långisrunda.

Det är två krafter som trycker på mig just nu. Det är inte lätt att undgå hur skadegjord man är på insidan, hur fort man åldrats efter alla dessa år utav... fel levnad. Socialt, socialt och åter socialt, med knappt några egna aktiviteter att rama sig in efter. Allt fokus på bara sina vänner, så pass att man tappar bort sig själv. Ohyggligt. Att jag inte insåg det tidigare? Jag har låtit mig blir beroende utav person efter person, men inte förrän jag blev lämnad vid trottoarkanten för tionde gången insåg jag mitt misstag. Fan Kjolle!

Mitt liv, mitt värde, mina intressen, jag vet inte hur lite tankar jag tilldelat min värld de senaste fem åren. Vad ska jag göra för att långsiktigt, må så jävla mycket bättre? Nu verkar jag vara på rätt stig, såklart, men jag kan fortfarande känna omständigheterna. Människor som säger saker som de inte kan lova, människor som... öppnar upp hela sin värld för mig, och sedan slänger bort mig i en massa som gör mig en i mängden. Är det så det fungerar egentligen? Man tar till sig de människor man tycker om, men när man lärt känna personen kan man släppa det där starka som fanns i början. Är det så?

Men vi säger att det är så. Från och med nu.
Och då får jag en känsla, att jag ska visa er vad jag kan åstadkomma utan er vid min sida. Jag kan åstadkomma allt.

Sex timmars intensiva studier senare

2010-05-24T11:50:00.000-07:00

Nu är jag klar, nu är jag trött, nu är jag ganska långt borta till och med.
Känner mig inte direkt nöjd, men känner mig långt ifrån missnöjd.

Sex timmars intensiva studier... Ja herregud, det måste ha varit många år sedan jag kunnat etablera min motivationslåga, särskilt när det handlar om just utbildning. Wow. Det här är inte alls likt mig kan jag säga er.

Fick lite kroppsbryt i mitten, milt jobbiga blickar när jag var på väg till systemet,
morgonen ska vi inte ens tala om, den var bara illvillig mot mig. Men jag klarade det, utan några som helst problem. Jag varken dog eller tappade andan, det gick att hålla mig till robotik trots att min kropp protesterade vid några tillfällen. Jag tänkte såhär, att vad ska jag hitta på när jag väl har mycket fritid igen? Ska jag sätta mig framför datorn och tillbringa mina vakna timmar med passiva aktiviteter som bara går runt och runt? Hellre vara produktiv och studera då!

Nu har jag gjort mig förtjänt utav en rekorderlig starkcider med hallonsmak, tycker jag! Och det hoppas jag att ni där hemma tycker med. Nu ska jag dricka, lyssna på musik och vara glad, glad, glad! Hoppas jag!

elefanter

2010-05-20T10:22:00.000-07:00

Plugga, sola, läsa, köpa, springa.
Den mest sammanfattade utav mina sammanfattningar i sammanfattningens historia.
Jag känner mig motiverad och glad, ångesten har släppt tillslut! För stunden iallafall. Snart skall ems och jag ut på åkern och dricka vin, skåla glatt och vara de bästa syskonen någonsin.

Cause you've got me by the horns

2010-05-19T12:06:00.000-07:00

Idag har varit en ganska tuff dag.
Dålig sömn, till min terapeut på morgonen, hem och försöka sova (som misslyckades)
istället hävde jag i mig ett par koppar kaffe, åt en frukt och begav mig till stan. Där pratade jag med min nuvarande jobbcoach ifrån hälso & harmoni, hon var riktigt, riktigt bra! Tydligen en före detta psykolog också, så hon lät mig berätta om alla mina livsöden och det var, såklart, sekretessbelagt alltihop. Vilken seriös tur!

Avslutades med en runda till biblioteket där jag fick lite gjort iallafall.. Men inte alls lika mycket som jag tänkt. Förövrigt, på mitt känsloplan, har det blivit riktigt jobbigt nu mot slutet. När jag kommer hem och inte riktigt har lust att studera vidare, och heller inte ser något produktivt i att hålla kontakten med folk på msn.

Istället gick jag ut i regnet, satte mig vid vattnet med mina 3 trillinggravar. Det stänkte skönt, lite kyligt, men ljummen vind. Riktigt skönt.

Känslorna hade hunnit ikapp mig,
Jag känner mig efterlämnad, ensam, förbisedd, ambitions- och motivationslös, jag vet inte varför jag går emot, jag vet inte varför jag går emot mina passiva stunder, där andan tas ifrån mig... Jag vet inte ens vad det är jag går emot. Nu känns det dock lite bättre, men jag känner mig fortfarande så jävla avskild ifrån livsmönstret... som alla verkar följa. Klockan tickar, jag är trött och jag är orolig. När ska glädjen för livet finna sig på riktigt?

Blir nog att jag spelar lite Dragon Age: Origins istället för att vara passiv...

Ensam

2010-05-17T12:53:00.001-07:00

Jag tvivlar starkt på att någon följer min blogg längre.
Kanske skriver jag för mångsidigt?

Ska vara rakt på sak istället, även om det känns torftigt för mig.
Jag känner att du, du och du kommer att lämna min sida.
Varför? Ja, jag är väl inte lika intressant längre.
Ältar för lite, kämpar för mycket,
försöker stå upp för mig själv.

Om ni inte vill ha samma kontakt med mig längre,
snälla,
säg det bara rakt ut.

Tack på förhand.

Stunderna

2010-05-15T13:17:00.000-07:00

Ja, de finns. Stunderna då man slipper analysera sin varenda handling och vart den, kortsiktigt som långsiktigt kommer till att leda.

Jag är precis tillbaks till datorn efter en vin-drickare med familjen och min gudfar, det var faktisk en väldigt fridsam och underhållande diskussion. Där var musik, film och alkohol i centrum, där jag frenetiskt försökte försvara min hållning om att den brännvin jag smakat, är professionellt tillverkad utav anställda på systembolaget.

Kul. Nu ska jag bara lyssna på musik, försöka existera för stunden och kanske vakna upp till en bättre morgondag; Ja, den kommer bestå utav studier, kanske ett besök på oden om jag lyckas vara på sådant pass socialt humör. Just nu vill jag bara försöka existera för mitt alkoholiserade ögonblick, utan att spåra ut som man så gärna gör vid fyllan. Jag behåller min fullständiga kontroll och bara existerar för ögonblicket, försöker gör jag i alla fall. Där finns ingen direkt lycka, mest en neutraliserad och robotiserad distans ifrån världen. Men det får fungera.

Det är tårar, de säger att du lever

2010-05-15T02:47:00.000-07:00

Det var längesedan jag skrev ikapp i bloggen. Blir nog att förflytta mitt konstanta gnällande ifrån bilddagboken hit igen, innan folk misstar mig för en liten uppmärksamhets hora.

Det har hursomhelst varit ena intensiva tre veckor. Mycket har hänt sedan sist.
Folk har kommit, de har försatt mig i en illusion av säkerhet, sedan har de kommit på att verkligheten lyser så mycket klarare än mig. De insåg det och därför ställer de mig i utrymmet under trappan att samla damm och spindelnät. Mig kan man gärna ta för givet, förstår ni. Jag finns vare sig ni håller kontakten med mig eller ej, för när det väl passar er, passar det även mig. Damma av mig och så är allt som vanligt igen, ingen skada skedd; jag är verkligen en bra resurs att ta till i nödlägen.

Jag försöker iallafall bli självständig, och den kampen fortsätter trots att det har orsakat i ångest, tårar och ilska. De går hand i hand, jag måste ha fått ilskna utbrott ett tiotal gånger, vilka de flesta uppföljts av tårar. Oron är i kroppen dagarna i ända, där finns inte en paus för att pusta ut, reflektera och vara nöjd. Det är fruktansvärt krävande, slutar i att jag inte ens orkar ta tag i det sociala jag.. hoppas att jag har kvar.

Men som vanligt finns det väl något positivt att hämta ur det här?
Ja, självklart. Trots att jag inte mår bra, känner mig övergiven och allmänt underlägsen de skuggor alla kastar över mig... så. SÅ gråter jag. Det är tårar,
och de säger att jag lever.

babbling

2010-04-27T00:24:00.001-07:00

Robotik; håller mig upptagen trots att mina fötter gärna vill slå rot i marken,
göra mig passiv, inte kapabel till att förflytta mig ifrån punkt A till B.

Jag studerar, tränar och är allmänt hälsosam av mig, till kost som livsföring överhuvudtaget. Känner mig mer eller mindre konstant ensam, en cancernojja börjar bli mer och mer uppenbar, jag känner ilska mot en del människor eller ibland mot människor överhuvudtaget. Ska finnas där för mig själv, bli självständig, låta mig själv inse och vänja mig vid att alla människor främst existerar för sin egen levnad. INSE KJOLLE, du kan inte leva för en människas skull, om du ska bli lycklig, måste du leva åtminstone lite för ditt eget känslolivs skull!

Nu till lite konkret. Jag var på arbetsförmedlingen igår, pratade med min handläggare och skall inom de kommande två veckorna söka efter en jobb-coach som ska vägleda mig till ett arbete nu till efter sommaren. MÖJLIGTVIS ringer jag ett nummer jag fick utav min handläggare, inom äldrevården, så jag har något att känna mig duktig i under sommaren, bortsett ifrån att jag planerar att studera flitigt. Skall även prata med min kära vän Argis över telefon, och senare på kvällen blir det förhoppningsvis en stund med Nishra. Täymie hade jag väldigt gärna pratat med också, ska se om jag kan spontan ringa henne när det passar...

Skitigt att de som jag verkligen vill träffa, eller iaf de flesta, antingen är upptagna inpå själen eller bor allt ifrån 20 till 200 mil bort!
Det var iallafall allt. Efter en helg där jag tänkte ta mitt liv, har jag nu börjat sträva emot alla känslor, med alla jävla verktyg jag har i min kompakta hjärna.

And that's all from Kjolleboy this morning,
tune in tomorrow for more of my meaningless babbling

Ni spelade på hemmaplan

2010-04-26T11:25:00.001-07:00

Jag har verkligen kommit till insikt på senare tid.
Insett att människor främst finns där för sig själva.
Insett att det jag kallat att vara snäll mot mig själv, egentligen varit ett sätt för mig själv att följa andras ramar genom livet. Försökt att träffa människor så mycket jag kan, och visst har det gjort framsteg i mitt sociala vetande, men i slutändan måste man faktiskt inse vart man har sina vänner.

Ingen spelar på bortaplan, alla är samlade inom sina egna staket med sin egen publik till åskådare. Ni har ställt er själva i centrum och gör vad ni kan för att ni ska kunna acceptera ensamheten i er själva. Själv har det gått många månader, om inte år, innan jag insett att jag dribblat med bollen på ert plan och där kommer jag aldrig någonsin att acceptera mig själv för den jag är! Det måste komma inne-från, inte i sällskap med mina nära och kära.

Jag har inte träffat så mycket folk på senaste.
Dels är jag trött på det, dels gör det mig bara ilsken.
Jag måste bli självständig, jag måste kämpa helt ensam tills någon är redo att släppa in hela mig... Ni får bida er tid så länge, så skall jag göra detsamma.

Den som äter får skit, sa realisten

2010-04-26T01:21:00.001-07:00

Bakslag och ännu mer insikt.
Jag börjar komma närmre mig själv som individ, accepterar att jag levt mitt liv utefter andra människors ramar och drömmar, trots att jag inte kan känna, eller ens komma nära deras själsliv. Jag har offrat mig när mitt sunda förnuft sagt mig att jag bara blir förlorad i mig själv, tappar bort förmågan att tolka mina egna känslor och slutligen... Tappar meningen med livet.

Jag är speciell, jag står i centrum, finns ingen i världen som är viktigare än mig.
Eller jo, en människa, min syster, hon står på precis samma värde men jag skulle ändå inte tveka att ta dödsstöten framför henne. Det råder ingen som helst tvekan, min syster är den bästa människan som existerar och jag älskar henne mer än något.

Hur kom jag till insikt?
Inte så svårt faktiskt, bara att inse att alla andra människor följer livet inom sina egna ramar. Dåligt mående eller ej, jag är en utav de få som inte lyckats inse det än. Vad hade jag förväntat mig egentligen? Att responsen skulle bli större om jag satte mig på en sten, på en äng i väntan på att människor ska nå sina drömmar och tillslut känna sig redo för att bida. Bida tid till mig, medan jag sitter och är omedveten om den lärdom som jag har idag.

Jag är speciell, jag förtjänar att ta för mig, jag kan som alla andra ta en bit utav den detaljförsedda kakan. Jag fyller ett år idag, och det enda ljusets låga fladdrar lätt vid uteserveringen på baksidan. Sommaren närmar sig, jag närmar mig och jag har kommit till insikt om det jag har förnekat i alla dessa år. Världen är realistisk och den som vågar ta del utav den och följa dess spår efter sina egna ramar, kommer att segra!

Kanske är det här ett mer realistiskt tanke- levnadssätt?
Jag vet iallafall att det känns bättre än mina dagar av självförnekande glömska.

Löften man inte håller

2010-04-24T03:02:00.000-07:00

Som mycket annat är det här säkert tillfälligt,
men för just detta ögonblick har jag bestämt mig för isolering.
Inte ifrån mitt liv, men ifrån det sociala livet.
Jag orkar inte med att överanalysera, tolka över mitt sunda förnuft.
Det är alltid samma visa när jag bestämmer mig för att vara social.
Så nu tar jag ett steg tillbaks, låta linjen resa sig till en barriär.

Den jag byggt upp hela mitt liv ifrån, min säkra tillflyktsort som alltid står till hands. Jag var ett spöke under hela högstadiet, jag var tillrätta under början utav gymnasiet, men blev sedan medveten på ett helt nytt sätt. Jag fann mig själv, försökte hitta min roll i det sociala, jag trodde jag hade lyckats, lyckan tog över mig, men det vände, jag krossades om på nytt, jag jämförde mig med den nya värld som tornat sig upp framför mig, människorna växte, de tycktes titta ned på mig, gav mig inte samma respons, brände bort mina ögonlock med intensiva blickar, och sedan blev jag alldeles för medveten för ett socialt liv, för ett normalt liv.

Jag tar ett steg bakåt över linjen, ser hur skuggorna utav den mossiga platån till barriär kastar sig över min lilla existens. Jag krymper, jag blir blind, jag slipper alla intryck och ärr som det sociala bedrövar mig med, jag försvinner, jag tynar bort, jag är omedvetet olycklig igen och jag hatar det.

Löften man inte håller, saker man planerar genom en impulsiv handling efter känslomässiga bakslag. Just nu känner jag mig övertygad, om att jag ska leva med mig själv resten utav mitt liv, eller tills jag når den gräns då barriären tornat sig över solens brännande solstrålar. Då fryser jag, då tappar jag, då försvinner jag.

Verkligheten

2010-04-24T00:29:00.000-07:00

Det är inte mardrömmar med monster under sängen och mystiska fotsteg som trampar ute i hallen som är de värsta. Utan de som återspeglar verkligheten, de som verkligen sätter spår i ditt vakna tillstånd. Inatt hade jag just en sådan, en dröm tudelad i tre delar, där varje beståndsdel beskrev de känslor som jag hade innan jag gick och lade mig. Det resulterade i att den känslan jag somnade med, ensam och allmänt gråtfärdig, förföljde mig till idag.

Verkligheten blir inte mindre påtaglig ens i drömmarna, underbart!

sitt stilla, rör på dig

2010-04-17T07:32:00.000-07:00

Glappet mellan min hjärna och skallben har inte plats för fler sinnesintryck.
Jag ser, hör, känner och vittrar. Ni tolkar, jag dömer.

Hur ska världen kunna vara vacker, när den är uppdelad i dessa intryck?
Visst finns där lycka, men vad är inte det utan ännu en produkt ur det mina sinnen tolkat och påverkats av. Jag funderar även över varför jag knappar på keyboarden, varför jag rör mig i denna värld. Svaret är väl egentligen ganska simpelt, det är för att den värld och det liv jag har att tolka världen, alltså att jag känner för det som finns runtomkring mig.

Jag vill inte streta emot. All passion saknas, kärleken är bara ett uttryck som ska beskriva en viss känsla i vår kropp. Allt-är-så-jävla-långt-borta. Just nu sitter jag stilla, men ska följa med sis ut och köpa godis, så det är väl dags att röra på sig.
Trots allt.

2010-04-16T09:16:00.000-07:00

Jag skriver nu ett inlägg
första gången som jag är berusad på samma gång.
Jag är förvirrad, jag vill inte vara kvar i denna meningslösa existens.
Jag har gått in på allt som går att gå in på, och jag har insett..

Att jag borde dö, snart.

Längesedan

2010-04-14T16:32:00.000-07:00

Längesedan jag skrev något här. Inte funnits så mycket att yttra, min lediga tid har snarare runnit ut i läxor och sociala kontakter. Klart något jag kan rekommendera de som är alldeles för lediga i sinnet, som har hundratals maskhål där de värsta utav tankarna kan smita in och bli som en snabbt växande cancersvulst mellan dina hjärnhalvor. Ja, någon som mig.

Längesedan jag hade starka tankar eller känslor överhuvudtaget,
kanske därför som mitt förra blogginlägg bestod utav en lång rada, tomma ord, ett sätt att skriva av sig när jag rättare sagt inte vet vad som stör mig och min vardag.

Det var längesedan allt var som förut, men det går inte en sekund utan att mitt sinne blickar tillbaks och längtar. När jag känner mig relativt lugn, eller så pass lugn jag kan vara, då motarbetar sinnet mig, det räknar upp de negativa sidorna med att vara lycklig. Blir du inte som alla andra? Märker du hur tomt ditt huvud är på tankar? Ska du någonsin få genomlida klart din existentiella kris?

Det var inte alls längesedan jag ifrågasatte mina fotsteg ifrån punkt A, till punkt B. Jag vet inte varför jag är kvar, och jag vet inte varför jag är borta.
"En väldigt förvirrad pojke" som jag sa när jag sökte sommarjobb på arbetsförmedlingen. Jag vet inte vad jag vill med livet, jag vet inte vad jag vill tro om livet, men främst vet jag inte vad livet vill med mig. Ska jag bara sköta mitt eget, fortsätta leva i den värld som är det enda mitt sinne kan tolka? Leva här och nu i ögonblicket med mig själv och mina vänner, de som accepterar mig för den jag är. Ja, ni vet iallafall vem jag är.

Jag måste vara förvirrad, då jag inte ens kan avsluta blogginlägget på ett lämpligt sätt. Abrupt. Hejdå.

Allt

2010-03-28T07:31:00.000-07:00

Är de värt det? Vill jag ta del utav den världen? Vill du dela den världen med mig? Vill du signalera med mitt inre och skapa det band; som aldrig ska tyna igen? Vill du kapa bandet mitt itu? Vill du limma ihop det igen? Ger bandet en mening till världen? och ger världen en anledning till att ha band?

Där skrev jag bara rakt utav, helt obetänksam, förmodligen på ett sätt som gör mig öppen för tolkning. Kanske lite pretentiöst, eftersom jag vägrar säga rakt ut vad det är jag syftar på? Göra en obetydlig text meningsfullare än vad den egentligen är, som att gräva med en tesked i en frukt utan kärna; Det finns ingenting att förmedla, inte ens något för er att ta in om varken mig, eller världen. Jag skriver helt enkelt av mig, ett ord i sänder, tills jag når avrundningen utav denna meningslösa text.

Visste ni att något pretentiös innebär att man gör något finare, än vad det egentligen är? Det är i alla fall en människas åsikt, man kan aldrig kalla något pretentiöst och konstatera det som fakta. En konstnär kan anses pretentiös, kanske på så sätt att hans hängivna fans anser att det han skapar är något unikt, något som hans egna åsikt överensstämmer i? Och självklart kan man tänka så, för i den här världen är inget sig likt. Varenda människa som befläckar jordens yta, eller universums hörn, är då pretentiösa. Att vara en individ, med eget medvetande, en person som inte är exakt likadan som en annan, är nog den mest pretentiösa varelse som finns. Spelar ingen roll vad man själv anser, för vår unika förmåga att handla oberoende på hur andra handlar (individualismen) gör oss till något speciellt.

Håller ni inte med? Då är ni pretentiösa, försöker motsäga en annan människas åsikt, och trots att det är vad ni tycker så går ni emot massan som faktiskt håller med. Då skulle jag vidare kunna säga att min åsikt är pretentiös eftersom den delar upp människor i olika läget, ja-sägare och nej-sägare.

Vi är alla pretentiösa.
Därav är vi inte pretentiösa.
Men om man motsäger oss det är vi ännu en gång pretentiösa.
Förstår ni vad jag försöker förmedla?

Förmodligen så gör ni inte det. Nu återkommer jag till samma punkt igen, så mitt blogginlägg startade. En smakfull frukt, utan kärna. Ett smaskigt yttre som kan tolkas hursomhelst, men som i grunden inte kan lära oss något, varken i livet här som efter döden. Det är bara ett anspråk på min förmåga att skriva in i oändligheten om ting som inte betyder. Även om jag själv får ut väldigt mycket utav att anteckna ner dessa ord. Och det är just det som gör mitt inlägg så saftigt, så pretentiöst och så tomt att dess betydelse blir större än något annat ord eller dess innebörd.

Pretentiös, fanns det ordet innan tillvarons början?
Tomt, större, störst? Fanns det ordet innan tillvarons början tagit sin början?
Det är precis vad jag säger, det här inlägget är en del utav allt, det är faktiskt en stor del utav massan som är en del utav en och samma kontroll.

Det här inlägget är allt.
Det är sanning, det är lögn
Det är pretentiöst,det är tomt
och det är allt mellan tankar och kärlek.

Det är allt.

Ett evigt kretslopp

2010-03-18T16:59:00.000-07:00

Det var längesedan jag orkade lämna en kommentar i min kära blogg.
Anledningen bakom är väl att jag inte har så mycket intressant att komma med, i alla fall inte känslomässigt. Att det hänt mycket i mitt liv, det kan jag inte förneka... Men motivationen för att filosofera om mitt liv och vad jag tänker/känner för det börjar tryta ganska rejält. Anledningen till att jag skriver nu är för att andra bloggar provocerade mig... Att skriva något meningsfullt, som leder någonstans.

Min farmor har hursomhelst gått bort, vi höll hennes begravning igår.
Det gick väldigt fint till, både farmor och farfars syskon var närvarande. Farfar var väl egentligen det mest sorgliga i situationen, eftersom han är dement... Går på olika mediciner redan för sitt dåliga humör, och hur många gånger ska han egentligen bli påmind om, sin sedan 50 år, bortgångna fru? Jag hoppas att det fastnar i hans långtidsminne snart.

Förövrigt studerar jag Religion A, det orkar jag inte skriva mer om här.
Nog om mitt liv, jag har inte motivationen till att skriva!

Ni undrar kanske varför jag döpte detta blogginlägg till ett evigt kretslopp?
Jo, det får ni tänka vidare på.. Farmor ligger nu under jord, i väntan på att återfödas som den vackraste tulpanlök världen har skådat. Hon ska bli 100 % mer Birgit och hon ska stråla i sin pånyttfunna existens.

Lättja

2010-03-07T07:42:00.000-08:00

Lättja, frånvaro av att bry sig.
Att låta sig bli en del utav ett liv som ingen kan se;
Passivt stirrandes, likgiltighet till människor som faktiskt var en del utav din värld.
Vill inte ha kontakt, vare sig ta eller få, vill inte tänka på kontakt, vill inte känna för kontakt. Idag är jag bara en del utav mig själv, en betraktare på långt håll, en varelse som varken bryr sig om er, eller om sig själv.

Eller?

Vi som krossas, krossar och går på

2010-02-15T17:41:00.003-08:00

Dagen då vi hittade det där starka bandet, ödets band skulle jag vilja kalla det, är utan tvekan den bästa och viktigaste dagen i hela mitt liv. Utan dig hade jag inte varit där jag är idag, jag hade fortfarande stampat omkring i gamla, regnfyllda fotspår. Utan min egen vetskap, utan vetskapen om vilken underbar människa du är.

Jag iakttar dig och hela din situation, och du ska veta att jag gör allt som står i min makt för att du ska hitta den där ljusglimten. Varje dag tänker jag på dig, varje dag hoppas jag på en förändring. Som en ledstjärna gnistrar jag skarpt och klart på himmelen, alltid beredd att fånga reflektionen utav dina ögon.

Jag älskar dig min syster <3
och glöm inte bort att...

Vi som krossas, krossar och går på
Små späda barn
med hjärtan som elfanter

Lycklig dag

2010-02-11T15:48:00.001-08:00

Idag har jag tillåtit mig att vara riktigt glad!
Att ännu en gång se omgivningen som den är, kunna uppskatta världen för vajande träd, glittrande snö och en stickande kall vind som drar genom ansiktet. Mina kinder blossar upp av kylan, men inuti är jag varm.

Det är förmodligen precis så det ska kännas!
Eller jag vet inte riktigt... Det är oehört svårt att tänka sig in i en sådan situation, ett bra mående som håller i sig i en hel vecka? Det känns väldigt långt borta i nuläget, men jag tror ändå att jag är på väg i rätt riktning.
Det som aktiverade mina positiva tankar och synsätt var en fika med min saknade Li-chan! Nästan 3 månader sedan vi verkligen hörde av varandra. Men trots det rann vår vänskap ikapp och vi pratade nästan oavbrutet i nästan 2 timmar.. Det var en fin känsla, och jag har än en gång insett vilken mångsidig och fin människa hon är! Ett verkligt stöd har hon varit också, i grått som vitt.

Som vanligt kändes det jobbigt på vägen dit, det är alltid denna illvilliga känsla som säger att... Jag aldrig kommer att klara det, att något skall gå fel. Men vad är det? Det är just det som bevisar min känsla som en automatiskt en. Min kropp har lärt sig att så är fallet, precis så ska det kännas när jag träffar människor. Jag behöver alltså inte längre en tanke som aktiverar det. Irriterande... Men som allt annat är det något jag måste lära mig att träna bort.

Lite förhoppningar för framtiden har hon även givit mig! Och det värmer verkligen i min annars skeva självbild. Det kändes som att jag hade något att föra mig med, något som jag kan komma till att bidra med i framtiden. Att få känna sig duglig, det är en fin känsla som man ska ta vara på varenda sekund utav! Och just det gjorde jag.. När mitt humör vände lite efter ett dumt missöde ifrån min sida, så försökte jag ändå att streta emot mina tankar, försöka bevisa för mig själv att jag inte är en dålig människa, att känslan och tankarna ifrån tidigare fortfarande kunde ha besittning i mig. För det var trots detta en LYCKLIG dag!

Hejsvejs

2010-02-08T14:45:00.001-08:00

Idag har jag gått på standard ifrån morgon till kväll.
Ingen direkt glädje, jag bara glider på.
Lite dåligt mående framåt kvällen
och så mycket tänkande som vanligt.

Det löste iallafall en 3 timmars tupplur, jag begravde mig under filten med lite "Last Flower" med Radiohead, så underbart vacker låt.
Nu sitter jag pigg från topp till tå och lyssnar på Mind.in.box. Hade tänkt fortsätta spela requiem, men känns som det blivit lite för mycket flykt idag.
Hursomhelst känner jag mig inte prioriterad
och jag inser som jag brukar, att jag inte tänker vara efter folk längre.
Aldrig att jag får densamma respons tillbaks ändå. Men det är väl inte konstigt så ointressant och allmänt tom jag är som människa.

Vet ni hur det känns? Inte att hata sig själv, men att hata den distans man har ifrån sig själv. Jag har inte hittat vad som intresserar mig, jag vet inte riktigt ens vad jag behöver just nu. Är det fler bekanta eller vänner? Ja, jag skulle gärna vilja hålla mig ännu mer upptagen så jag slipper tänka på mina tillkortakommanden. Men det värsta är ju.. att dem ofta blir änmer uppenbara när jag är med människor.
Hursomhelst är jag vilsen i mitt eget liv, för jag vet inte vem jag är.
och klart jag inte kan behålla ett mönster om jag inte vet vem jag ska vara ifrån det här ögonblicket till nästa.

Skitsamma. Nu ska jag inte kontakta folk mera.
Hejsvejs.

Vi kommer att bli lyckliga

2010-01-30T15:36:00.001-08:00

Jag tog en promenad med mig själv och den långväga månen.

Vi mötte varandras blickar, och plötsligt blev det så uppenbart allting.

Jag insåg att världen inte hade gränser, att den sträckte sig bortom vårt sunta förnuft. Att det fanns mer än vad ögat kunde se,
näsan kunde lukta,
örat kunda höra,
händerna kunde känna,
tankarna kunde omfamna.
Världen bredde ut sig och jag kände en genomgående själ genom allt. Döden var inte slutet, livet fortsatte bortom det oändliga.

Vi kommer att bli lyckliga.

Och där kapade vi avståndet oss emellan och min blick skenade.

Den känslan

2010-01-30T11:43:00.001-08:00

Den känslan. Den är aldrig långvarig, utan allt som oftast kort och intensiv.
Det händer alltid när jag är med människor, när jag exponerar mina färdigheter och alltid när jag har det trevligt. När den bekymmerslösa tillvaron smyger sig på mig, när lyckan rinner igenom mina vener och jag bara kan ta det lugnt och kravlöst med fina människor... DÅ kommer den.
*POFF*
Mitt läge slås om, jag blir raka motsatsen av mitt tidigare jag.
Helt plötsligt känns allting väldigt påtagligt, jag känner mig påtaglig i en påtaglig situation. Svetten verkar rinna av mig, jag vet inte riktigt vad jag gör där, jag känner bara att jag vill hem till säkerheten. Eller inte ens existera överhuvudtaget.

Jag vet inte riktigt vart den kommit ifrån, så kände jag aldrig tidigare... Det verkar vara någon slags automatisk spärr som min kropp försöker sätta upp för mig, eftersom det inte är menat att jag ska klara av vad jag gör idag.
Går ju emot mina känslor och tankar så det skriker om det, jag skulle ju aldrig kunna uppnå detta i verkliga livet. Det är iallafall vad min kropp tror.
Den kommer vare sig jag är nykter eller onykter och den känns alltid likadan. Är alltid rädd för just den känslan, för man känner sig aldrig beredd när den utdelar sina knytnäve slag...

Gå emot den känslan

Det gäller dock att rusa emot den också, för den som allt annat är ju en känsla.. och hur sann den än må vara för stunden så går den att storma emot.
Jag blev bjuden på socialisering och inflyttningsfest igår. Det var hur trevligt som helst, trots att jag kände mig helt likstel i början. Trots att jag blev full bortom all sans. Tack alla människor som var inblandade <3

Stroke i fingret!

2010-01-26T12:55:00.000-08:00

Jag har inget vettigt att skriva längre.
Idag har mitt högra ringfinger varit avdomnat, möjligtvis som effekt efter Zippos o min våldsamma knogfajt. Förövrigt känns allt riktigt konstigt, jag känner oro i kroppen, men jag tänker inte på något särskilt. Är det här effekten medicinen skulle ge mig?

Lugn, nästan mekanisk tillvaro. En slags onaturlig rutin som gör att man känner sig likgiltig, men samtidigt inte, inför ALLT. Men det får duga i nuläget! Har ju gått riktigt bra den senaste veckan och känns som att jag inte kommer isolera mig framöver på ett bra tag.
Suget efter musik har försvunnit det med, vet verkligen inte vad jag ska lyssna på och när jag väl gör det känns det som oljud för mina öron. Förr gick jag omkring med mp3 vart jag än skulle, eftersom jag behövde något levande som höll mig sällskap, eller åtminstone några toner utav känslor och tankar som satte kontrast i min framåtskridande omgivning.

Nu vet jag inte... Jag uppskattar den ilande tystnaden, att lyssna till den tystnad som egentligen inte existerar. Massor utav elektroniska prylar ljuder ju i vårt hus, och så länge det plus hela det naturliga kretsloppet därute existerar så kommer jag aldrig få veta hur en riktig tystnad låter!
Men nu dalar jag bort med onödiga diskussioner med mig själv.
Jag ska försöka vara lite social på msn, sedan ska jag spela Dragon Age tills min hjärna skrumpnar ihop av trötthet.

Kjolle mår nog bra.

hit & dit, dit & hit

2010-01-25T12:32:00.000-08:00

Jag har inte så mycket att skriva av mig.
Klippte mig idag och blev NÖJD, sen gjorde jag lite andra grejor också.
Nu ska jag iväg för miljonte gången idag känns det som.
Men det är väl lika bra det!

RUN KJOLLE, RUN!

Vilken befrielse, ska det hålla?

2010-01-25T03:04:00.000-08:00

Medicinen hjälper, eller så är det tron på medicinen som har hjälpt mig?
Svårt att säga, vad jag ska göra är att ta vara på det vemod som runnit ur mina vener. En kämpaglöd bygger sig sakta, men säkert upp. Äntligen.

Hade en väldigt trevlig uppesittar natt hemma hos Linn, vi snackade om allt mellan stjärnor och jord och blev så pass att jag inte hade någon tid för ältande! Bara under-tiden ältande, men tankarna lämnade mig ifred när jag kom hem. Till viss del, var orolig över mina komplex, men ändå... Vilken befrielse.
Kvällen efter var det dags att hälsa på Zippo som var på perm. När jag var påväg in exploderade tankarna i mitt huvud. Hälften utav människorna visste jag hade accepterat mig, men jag hade en ond aning att resten hade fått dåliga andra- och tredje intryck utav mig som person. Men ack nej! Som vanligt motbevisar jag mig själv. För en stund var det givet att jag inte ens skulle gå dit, men efter att ha blivit räddad av ett sms vände jag om mot den situationen jag redan skivat i bitar.

Resultatet? Jag satt osocial i ett hörn och pillade med mobilen, försökte hålla tankarna i styr, att det var acceptabelt att inte prata. För jag kände att jag inte hade något att prata om. Lusten att ge respons och lyssna fanns inte heller där.
Men tack Kim för en lång, tröstande kram.
Tack Zippo för att pratade och försökte motbevisa mig.
Tack Linn för att du skickade smset.

Det var kul att träffa alla! Inklusive Ante. Jag sov över, UTAN BYXOR ELLER TRÖJA, fast i soffan ute i köket. Jag sov som bara den.
Även om jag befann mig i en dimma dagen efter, så trött har jag då inte varit på många månader - så var det ändå värt det. Vilken befrielse.

Idag ska jag förhoppningsvis få träffa Elin, kanske besöka Zippo om han inte är upptagen med något och slutligen besöka syster min! Förövrigt ska jag klippa mig idag, ska se om det blir lättare att socialisera utan mössan över ögonbrynen då.

Besvikelsen efter rusets tillstånd

2010-01-21T09:22:00.000-08:00

Det har varit två riktigt bra dagar, de har spenderats till häften i rusets tillstånd. Inte i något alko-rus då, knappt något skönt halsbloss heller, utan flera underbara lyckorus. Verkligen en skön omväxling ifrån den milt jobbiga tillvaron!

Jag kände mig fri, som att jag kunde klara precis allt, som att jag skulle bryta igenom det tjocka lager regnmoln som kretsar runt mig och avskärmar mig ifrån allt annat liv. Jag tror alltid att det är något fel med mig, något som gör mig.. mindre bra än mina vänner och bekanta. MEN, i detta ögonblicket släppte det! Jag fick massa förhoppningar för framtiden och jag skapade för en gångs skull POSITIVA scener i mina tankar. Där jag tog kontakt, blev accepterad av andra och mig själv, dessutom fann jag kärleken. Allt skulle bli väl.
Sedan tog jag en smoke för att få behålla det lite längre.
Jag gick runt callandra och upptäckte världen för vad den var, en härlig solnedgång, vajjande träd i svärtan. Snön tog emot bekvämt mycket då jag drog mina kängor genom det. Allt skulle bli väl.

Men som allt annat här i världen släpper det tillslut.
Besvikelsen efter rusets tillstånd, då allting blir uppenbart igen...
Nu ligger jag här på manges rund med en bärbar dator i knäet, det är chill.
Men jag måste styrka min besvikelse, jag kan inte förklara det riktigt, men det känns fel på något vis. Men jag överreagerar väl bara...

Lär dig att älska dig själv

2010-01-18T16:36:00.000-08:00

Jag får börja lägga upp ett eget må-bättre schema under tiden som jag väntar på min terapi. Ska ha vissa anteckningsböcker där jag skriver ned positiva saker folk har nämnt om mig, på vilka punkter de gärna vill motbevisa mig och helt enkelt bra ord jag kan finna om mig själv; personlighet som praktiska egenskaper.

Det får inte bli sämre, så jag håller det på en stabil nivå istället!
Bara ställ dig i mitten utav gungbrädan. Håll dig stabil under tiden, för du vet att du inte mår på så vis att du förlorar kontrollen över dig själv.

Lär dig att älska dig själv!

Att dölja felen

2010-01-17T14:48:00.000-08:00

Det har tagit sin tid, jag har lagt på säkerhetsbeteende efter säkerhetsbeteende.
De flesta utan min egen vetskap, de har byggts på i mitt undermedvetande och knutit en snara för mina sociala färdigheter.
Det är inte så mycket man kan säga, som redan varit sagt, upprepat och söndertrasslat.

Men min framtid känns bara så... Omöjlig.
Varför?
För att jag ser hur jag ser ut, jag vet inte hur jag ska tygla problemet överhuvudtaget. Jag väntar fortfarande på en terapeft, för mediciner gör inte mycket om man inte får diskutera och tygla sitt problem i praktiken! Visst har det gjort mig aningens modigare, men känns som även det kan försvinna bort med mitt utseendekomplex.

Vanställningar? Jag vet inte, alla människor föds inte vackra. Alla människor utvecklas inte till något vackert. Och jag vet så mycket att det finns en insida som genomstrålar allt som kan klistras fast på näthinnan. Insidan som skapar utseendet, inte tvärtom. Men jag kan inte resonera vettigt när jag tänker på mig själv. Det blir ologiskt, jag följer udda rutiner framför som utan spegelbild på väggen.

Du stirrar tillbaks på mig, och jag hatar dig för det.
Måste dölja mig... Jag mår inte bra av det, men jag mår inte bra utav mitt utseende heller. På med mössan, pösiga träningsbyxor, rätta till och glömma.
Men det är svårt, därför har jag börjat röka.

Mycket handling

2010-01-15T06:20:00.000-08:00

Det har börjat hända saker, äntligen. Jag träffade Linn för en öl på playbar, och såg sedan bio med henne följande dag. En isolerardag då jag inte gjorde något vettigt alls, men sådana dagar får vem som helst ha. Jag besökte Jonas på avdelningen, med en Emelie plus en Kim som dök upp i knappa minuten! Jonas besökte jag även idag, och en Elin som har grad 2 vak nu, oh vad kul att få träffa henne igen.
Vi planerade ihop en filmkväll för framtiden, så det är något att se fram emot iallafall.

Jag träffade min läkare idag igen. Sista gången, tyvärr.. Kommer att sakna henne, och hon sa att hon skulle behålla mig kvar i minnet. Gav henne tom tillåtelse att hälsa om vi skulle stöta på varandra på gatan! Vi kom iallafall fram till att jag borde öka med ytterligare en 10 mg, så nu är det sammanlagt 40 mg. Det som gläder mig är att den börjar ge positiv effekt! Jag känner mig mer avtrubbad, känslan av att bara kunna flyta igenom livet.. bara en liten sådan, men det känns som jag snart ska kunna börja blicka framåt.
Annars är det mest känslorna som är avtrubbade, jag ser fortfarande en sanning i vissa saker, och vissa moment är ungefär lika jobbiga som tidigare. Men jag isolerar mig iallafall inte, jag har motivationen att ta tag i det man bör!

Har inte så mycket att tillägga, det kryper lite i kroppen annars, men sådant får man stå ut med. Det här har varit en bra dag, och mot kvällen blir den säkert bättre då jag och min kära syster ska ut och göra stan SÄKER <3

Jag vill

2010-01-11T05:53:00.001-08:00

Vad vill man egentligen inte?
De flesta människorna som finns i livet vill förmodligen uppnå något som de kanske i själva verket
vet att de aldrig kommer att uppnå, eller ens finna. Antingen är det brist på självförtroende, tron att man aldrig ska klara av det, eller så har man helt enkelt satt ribban för högt. Rivning vid första hoppet, och med så stor publik som finns där för att dömma det till ett misslyckande.

Nu handlar inte min blogg om mänskligheten i stort, utan om mina egna tankar och reflektioner.
Jag tänker på det här... Med att det är så mycket jag vill, som jag gjort tidigare, men som jag i nuläget inte känner att jag får någon utdelning av. Det är ändå samma gamla Kjolle som utsätter sig för det som skrämmer honom.
Innan räckte det ju med att jag lyckades komma och vara social, men nu måste jag slå världsrekord i höjdhopp varenda gång, och jag får inte ens snudda vid ribban med rumpan eller hälen. Då är det kört, då hittar jag saker att älta över. Och det är hemskt, för jag går in i det mesta i vetskap om att jag KOMMER älta efteråt... och då känner jag att jag måste söka efter bekräftelsen, motbevisa det jag gärna vill intala mig själv; Att jag varit avvikande.

Publiken vid höjdhoppet består egentligen utav mig själv. Jag betraktar min varenda tanke, känsla och rörelse. Det är jag själv som gör det hårt att misslycka, och det är jag själv som sätter mig bakom fördragna gardiner.
De följer mig stadigt med blicken då jag tar långa, säkra steg mot en ny höjd. Jag kastar mig handlös, viker mig över ribban och landar mjukt på mattan. Jag studsar upp och är nöjd med mig själv, men publiken betraktar mig med apatiska blickar. Inte en min, jag har bara gjort något som för många andra är en vardaglighet. Vi spränger alltid våra gränser, och vad är det för mening om mina gränser sträcker sig knappa centimetern framför mina fötter?

Vet inte riktigt vad jag pratar om, men det är ack så träffande...
För höga krav på mig själv, så pass höga att jag tillslut isolerar mig ifrån omvärlden.
Ifrån det jag vill! Jag vill komma närmre mina nya kontakter, jag tänker på det precis varje dag.
Kim och Linn, hur grymma människor som helst, jag önskar att jag kunde göra mina tankar hörda genom något annat än en text. Jag önskar mina tankar kunde eka genom era huvuden och visa att jag faktiskt VILL träffa er och lära känna er bättre. Men istället stöter jag bort er, trots att ni säger att jag är välkommen. Alltid.

Jag vill kontakta så många andra också. Jag undrar hur det är med Zippo, men jag vill inte vara för påhängsen.
Pia vill jag träffa snart igen, men det har inte blivit av så mycket på senare tid.. JAG VILL!
Vill vill vill vill! Så jävla mycket!
Tror jag behöver en människa som känner till just det här och kan TVINGA ut mig, för i nuläget saknar jag en människa som verkligen är på mig.. var längesedan jag hade en sådan.

---

Förövrigt. Ja... Jag gillar inte att göra mig iordning, att följa dessa menlösa rutinerna på morgonen. Sätter mig i badkaret, försöker undvika att titta på min kropp, försöker att inte känna alltför mycket när jag tvålar in den. Sedan när jag ställer mig upp, mina elefant-ben blir märkbara igen och jag kastar mig mot handduken och gör allt jag kan för att undvika spegeln.
- Jag vill inte att sanningen ska slå mig i ansikten med sin onådiga knytnäve igen. Jag vill... inte påminnas om hur jävla missformad jag är. Jag vill lämna min kropp och bli en osynlig, svävande röst.

Har ökat mitt anti-depp till 30 mg också. Hittills har jag inte märkt någon skillnad, men vi får se vad framtiden utvisar.

Nu har jag skrivit alltför länge, men jag har så sjukt mycket tankar i min skalle. Människor, händelser, min kropp, framtiden... Allt. Skulle kunna skriv vidare i all oändlighet, för just nu går jag på robotisk automatik.
Och fortsätter att ha viljan, att vilja.

Rutiner

2010-01-05T14:57:00.000-08:00

Då ska jag äntligen försöka prova på det som folk kallar 'rutiner'.
Jag börjar min ödesdigra resa genom att anteckna i min nyligen införskaffade almenacka!

Jag gick ifrån halv 6 till 3 på natten. För inatt är målet att komma till sängs kl 2 och vara uppstigen till åtminstone kl 10. Bristen på rutiner har jag märkt (och egentligen vetat under en längre period) att det får hela min livskvalité att sjunka, vilket jag antar är naturligt för vilken människa som helst. Tillslut vet jag inte längre vad jag bör eller vill göra, istället stirrar jag passivt på en punkt någonstans i taket. Inget fokuserande, jag bara glor på det som är framför mig och tänker inte ens på något särskilt. Kanske tänker jag till och med för tänkandets skull? Det blir hursomhelst en ofokuserat, grå smet som skulle kunna vara ett fall av ett trasigt objektiv.

Men jag behöver något att sikta mot! Inte stjärnorna kanske, men ett liv som faktiskt går ut på något. Utan rutinerna blir det stora glapp mellan mina sociala utsättningar, det blir mest onödigt ältande framför spegeln, eller helt meningslöst stirrande på punkten i taket som egentligen inte finns. Så om inte stjärnorna, så ska jag åtminstone kunna sträcka mina armar uppåt. Se dem då som ett par grenar som försöker blomstra ut som ett japanskt körsbärsträd.
Om jag fortsätter att sträcka mig efter något, då kommer slutligen solens vitaminrika strålar sätta blomster på min strävan efter ett mål!

SÅ. Rutiner ska bli mitt nya liv. Jag ska inte låta mig fängslas av dem, jag måste ge mig friheten att vara impulsiv och bryta mönstret till och från.
Men jag ska försöka fånga något som gör mig till en fri fånge, ungefär.
Om det låter vettigt?

God Jul & ett gott nytt år!

2010-01-02T14:09:00.001-08:00

Tänkte att det var dags för en titel som säger sig självt.
Julen är över, den blev lyckad över förväntan (som vanligt) och jag kan bara luta mig tillbaks, ta ett djupt uppfriskande andetag och inse att den var hundra gånger bättre än föregående år!
Även nyår är över, och nu öppnar 2010 sina varma, men kyliga famn för en kommande snöstorm. Skillnaden för i år är att jag ska låta snöflingorna smälta på min näsa, för jag ska fånga dem; Capre diem, fånga dagen alltså. Inte varje dag, men jag ska inte falla platt på marken något mer.

Det finns inte så mycket att säga som redan är sagt på negativa vägar.
Min kropp... Ni har hört allt, jag har hört det repeteras i mitt huvud på högvarv i flera år. Så jag släpper det för stunden, känns ändå som att min blogg har förvandlats till något slags gnälligt klotterplank.

Så nu. Jag ska hurra för 2009, för jag har lyckats med saker.. som tycktes fullkomligt omöjliga år 2008. Jag är mer socialt kapabel än vad jag någonsin drömt om att jag skulle vara. Relationen till mig själv är väl mindre etablerad, men det kommer en tid då även jag kommer kunna tillbringa tid till mig själv och mina tankar för att trivas! Detsamma i socialt. Jag ser fram emot det, och jag ska kämpa för det.

Så God Jul & ett gott nytt år mina bekanta, vänner och allt däremellan så håller jag tummarna för att framtiden ljusnar för er med!

Från mig själv, till mig själv... Förlåt

2009-12-27T05:51:00.000-08:00

Hur hemskt är inte det? Att man inte kan sova över hos någon på grund utav ett jävla kroppskomplex. Jag känner mig alltmer som ett missfoster, nej.. jag vet att jag är ett! Jag kan inte skilja mellan sanning och fantasier. Monster följer mig i mina mardrömmar, de kan inte ens räknas som fantasier längre, eftersom mina monster är en produkt ifrån min verklighet.

Nu känner jag dock för att.. Dra mig undan. Jag har insett att kroppskomplexet är det värsta jag har, det försöker övertyga mig att stanna bakom fördragna gardiner. Igår hade jag t.o.m självmordstankar pga mitt utseende, otäcka tankar om att skära upp min kroppsdelar. Det har blivit värre. Jag vet att det är såhär, och jag kan inte acceptera det...
När jag ställde mig framför spegeln idag bad jag om ursäkt, gång på gång. Jag bad om ursäkt för att jag blivit till en sådan värdelös och monstruös människa. Kanske förtjänar jag det, kanske var det menat att jag skulle gå en och samma väg... Till min ändlösa fantasi.

Jag hade iallafall trevligt ute på PM med lite alla möjliga människor!
Sprang omkring som en vilsen själ över hela stan i jakt på min syster, och slutade med att jag hälsade på vänner, som bekanta som okända. Aldrig varit så social i hela mitt liv.. iallafall inte när jag varit ute på krogen. Antar att dendär piller-saken hjälpte en hel del.

Jag vill duga

2009-12-23T05:50:00.000-08:00

Att hjälpa människor är något som gör att jag glömmer bort mina bekymmer.
Jag blir orolig och ger mig in i det så mycket jag kan, så pass att omvärlden blir grå och grumlig. Skit i mig, nu ska jag göra en skillnad och känna mig stolt över det!

Jag känner att jag duger, för jag har gjort vad jag kan för att göra tillvaron bättre för någon annan, bara visat att jag alltid finns där! Men sedan, vilket jag aldrig lyckas lära mig... Så kommer biverkningarna. Jag känner nästan att jag gett bort en bit utav mig själv, jag blir trött och snart börjar jag ta ut allt över mig själv.

Synen på min kropp fick sig ett bakslag, jag bad om ursäkt när jag ställde mig framför spegeln. Sa 'förlåt' till min spegelvända klon och önskade att min kropp kunde bli normal igen.. Hur ska jag någonsin kunna duga med en tom personlighet i en missformad kropp? Det är så jävla orättvist.

Fånga iskristaller med min näsa

2009-12-20T16:16:00.000-08:00

Det är precis vad jag gjorde när jag gick en nattlig runda genom det klarvita paradis med min syster.
Jag älskar vintern, den är verkligen helt och hållet underbar! Mörkt tidigt, men alltid detta glittrande hav som lyser upp landskapet.

Vi gick,
jag bad om en liten tystnad,
den gick igenom
och det kändes skönt

jag hoppade,
fångade iskristaller med min näsa,
jag lyckades
och det kändes som att jag kunde vara