Vilka hemska tider det är. Känner knappt igen mig sj längre.
Hur ska jag bryta cirkeln?
Hur ska lyckas övertyga mitt förnuft att jag inte är döende?
Hur, hur, hur ska jag kunna vara en bra vän när jag har så mkt med mig själv?
Bra frågor allesammans. Känns som jag kommer att förlora alla som någonsin har betytt något.. Ja, det känns helt enkelt för mycket nuförtiden.
Igår fikade jag med Vio och hennes vän datte. Det var jättetrevligt till en början, sedan kom frånvaron över mig igen. I slutet var det svårt att höra vad som sas, hamnade i en slags bubbla som gör att allt runtomkring blir svårt att känna för.
Önskar jag kunde få reda på vad som var fel på mig nu. Det här med min lungkapacitet som fallit till 75 % av förväntade menar jag då förstås (inte någon undersökning jag gjort själv, utan ett provresultat på vårdcentralen. Det var "icke godkänt" med tanke på att mina lungor skulle rymma 6 liter). Att jag blivit så otroligt slemmig, att det sticker och svider i halsen, värker i bröstkorgen nästan. Att jag inte alls kan springa som jag gjorde förr. Vad? Det misstänks astma och jag går på behandling för det nu, ett par inhalatorer för att lösa det. Men tänk om det inte hjälper? Då får jag tvinga mig igenom ytterligare veckor av ångest i ovetskap.
Allt kommer över mig. Och jag orkar inte längre.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar