Lite tam ordlek får stå för detta blogginläggs titel.
Jag har precis burit mig igenom första julmiddagen och dessert med mammas sida av släkten, även ett par killar, varav en ifrån pakistan, var på besök ifrån utlandet. Lärde sig svenska. Talades vid en av dem på slutet, så mycket mer trevliga och frågevisa än svenskar! Man blev härligt lättsinnigt glad på bara dessa minuter.
Början och mitten var förövrigt ett totalt kaos. I mig. Såklart. Medicinens fysiska symptom har väl avverkats, till större del iaf. Däremot har de psykiska symtomen börjar kicka in. Sådan jäkla ångest, dunderångest för att vara mig skulle jag vilja säga. Men med ett härligt förnuft att stå en till tjänst, så kan det mesta klaras av! Är hemkommen och inte särskilt påverkad nu i efterhand. Det gäller att se symptomen som inget annat än biverkningar av medicinen. Då löser det sig. Det känns okej, det känns rätt fint.
Inväntar nu andra julmdiddagen med dessert, vi ska försöka införliva en viss julkänsla i farfar. Rullstolsvbunden och förvirrad, otroligt tragiskt, men nu ska vi göra allt för att ingjuta ett visst mån av lycka i vår kära godhjärtade farfar!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar