Ensam är stark tillsammans

En gång i tiden älskade jag det jag såg, det jag hörde, det jag luktade, det jag upplevde i sällskap med likasinnade. Då var min blick vänd utåt, mot underbara påsar av kött och ben. Medmänniskor, döda kroppar men levande sinnen hängande på sina köttkrogar i slakthuset,

otåligt väntande på domen.


Tillsammans, hand i hand, bröt vi ihop och byggdes upp igen. Så länge vi väntade tillsammans, verkade inte slutet vara ett ultimatum. Snarare en fortsättning på ett underbart radikalt förhållande med den bleka tillvaron vi var tvungna att glömma oss bort i,

en kollektiv smärta som krossade ensamheten.

Allt jag läser värper ett placebo-ägg i mitt huvud

Precis allt. Särskilt i de sociala medierna. En tanke om att man ska vara "så", att man bör göra "så" och att man inte får vara "så". För om man är "så" blir det "så" och då tycker folk "så" om en.

Mina tankar värper ett placebo-ägg, det värms upp av mitt oändliga surr av tankar, tillslut tror jag att jag måste vara "så" för att bli uppfattad som "så" för att mitt liv ska bli "så" som det ska vara.

Vilken himla tur att jag vägrar låta placebo-effekten kläckas och bli sanning.
Vilken otur att jag har en hel värld av "så" tänkande människor att gå motströms igenom. Varför kan inte medierna måla upp en annan bild för hur man ska vara? Två bilder, två extremer. Lite mer frihet tack! Eller kanske en grå, transparent bild. Göra oss lite mer förvirrade och existentiella, då har vi i alla fall friheten att fylla den där förvirringen med något lite mer individuellt och eget!

Men under tiden får jag använda min mask, min anpassningsförmåga som aldrig blir lätt, men som alltid fungerar när jag kommer ut i samhällets mest kyliga delar. Jag är medveten om kampen att jag inte vill fastna i en ändlös rutin. Jag vill alltid vara övermedveten om detta!

"Så" är det i alla fall i min värld.

Ett stilla sinne möter en värld i rörelse

Fyra månader har gått. Min mentalitet har förändrats och det inte bara för att jag är tillfälligt alkoholpåverkad. Jag har verkligen börjat bryta dåliga tankemönster, gett mig in i situationer som kan liknas vid Penrose trappa. En illusion av att alltid vara på väg uppåt, bara för att inse att man står stilla i sin rörelse.

Min kropp rör sig i och för sig. Väldigt mycket. Jag har börjat studera på Lernia AB, utsatt mig för sociala aktiviteter nio timmar varje vardag, bara för att planera in ytterligare sociala aktiviteter på helgen. Timmarna går långsamt, men dagarna går snabbt. Jag går igenom hundratals perioder av stress och ångest. Det går inte att skilja mellan dem längre. De är så tätt återkommande att jag nästan slutat bry mig. Världen går snabbare än den man ser genom ett tågfönster, ni vet känslan av världen i rörelse när man själv står stilla? Det är precis därför jag refererade till Penrose trappa.

Den oändliga trappan. Mina ben klättrar uppför stegen, mina knän slits, vaderna krampar av ansträngning och jag tror verkligen att jag tar mig framåt. Uppåt. Vidare. Ifrån. Men mitt sinne är fortfarande där. Övermedvetet, försöker fästa sina docktrådar vid mina lemmar och förvandla mig till en marionettdocka igen. Göra mig till dockan som styrs av sitt begränsade sinne. Mitt paralyserade sinne. Mitt dödliga sinne.

Du är på väg åt ett håll, framåt enligt den generella meningen. Men du står stilla.

Alldeles stilla.

Kamp

Varför väljer jag att leva i en tillvaro med måsten utan viljor? Måste jag följa den här objektiva föreställningen att jag måste leva, istället för att vilja leva? Nu säger jag inte att min livslust är borta, för den är där, den har alltid funnits där. Nej, jag talare snarare om en värld där man kan leva i harmoni med de beslut man tar, de människor man väljer att omfamna, de motorvägar med omvägar som man leder sig själv in på. De andetag man väljer att fullfölja.

Jag talar om en värld som inte är en ständig kamp.

Ingen titel.

Sedan får man tänka på att jag är naturligt lite mer asocial än genomsnittet.
Så målet är att hitta sinnesro i en sådan tillvaro, inte låta kraven att man måste efterlikna andra ta över.

Hårt mot hårt. Mot ensamheten.

Det är inte konstigt att jag allt som oftast slutar som ensam.
Med alla sociala svårigheter som jag har är det bara naturligt om man glöms bort av omgivningen tillslut. Man måste alltid synas..

Ensamt, inte så ångerfullt nu, men äckligt ensamt och ett tynande hopp om att jag någonsin ska hitta ut i världen på riktigt.

Nya tag i askan av misären.

Det är otäckt att läsa gamla blogginlägg. Insikten man har nu sätter verkligen kontrast till mina inskränkta dagar. Jag ser hur igensnöad jag var av mina tankar, känslor, att jag tillslut tappade kontakten med verkligheten och alla fina människor som finns i den. Tur att saker och ting förbättrats till idag.

Oturligt att mina dagar av ständiga hypokondri tankar har satt sina ångestfyllda spår. Aldrig någonsin har jag varit så här känslomässigt instabil. Men man lär sig att hantera det. Jag förmodar att jag tagit mig ur en riktigt jobbig depression i alla fall, rester i form av smulor är ett faktum. Ett steg i sänder, hantera tankarna, så hanterar du känslorna. Jag bryter den onda cirkeln ifrån dag till dag, men en dag av tvångsbeteende (där jag klämmer på mina "sjukdoms-delar") kan få mig tillbaks på ruta ett igen. Men man lär sig hantera det.

Situationen är inte bra, men den är helt klart hanterbar.

Förövrigt har jag bekämpat passiviteten som uppstått genom att prova på lite arbete inom Äldrevården som timanställd. Det har varit en utmaning, så frustrerande att se de gamla kämpa med sin demens och sina fysiska handikapp. Vissa av dem har hängt på sista linan. Kan säga att det här inte var rätt arbete för mig, åtminstone inte i den livssituation jag befinner mig i. Men växt något enormt har jag gjort! När jag och far besökte farfar (på ett boende) för ett par dagar sedan kunde jag hantera situationen mycket bättre. Höll farfar i handen, pratade om allt möjligt, kunde fördriva hans negativa tankemönster ("Jag vet inte!" som han brukar säga) för att leda in han på lite mer lättsinniga spår. Som att jag skaffat mustasch och en gubb-mössa! Han blev helt förtjust!

Förövrigt har det varit en del nöjen under Sommarlovet. Emmabodafestivalen, det var dock allt ifrån ett nöje, så jag stack hem ett par dagar tidigare. En resa till Sthlm med familjen, det var en härlig tid att återställa sina krafter på. Way out West var avslutet, riktigt underbar stämning med riktigt underbar musik, kommer helt klart bli en tradition för kommande somrar!

Det var nog allt. Låt oss gå full cirkel, se oss omkring, ta in omgivningen, känna den svala vinden i början av en ny höst. Årstiderna är i ständig förändring, precis som våra känslor. Låt oss ta nya tag i askan av misären.